Trots det återkommande surret från Almedalen stänger som bekant politiken i Sverige under sommarhalvåret. I år var avstängningen både längre och mer märkbar än tidigare. Lugnet (!) bröts bara av en generaldirektör som inte förstått att staten inte är ett bolag utan en rättsordning och en statlig forskningsstiftelse som inte hittade forskningsprojekt att satsa på utan tvingades lägga 185 000 kr på partyballonger i Blå hallen. På köpet fick vi reda på regeringskansliet bara kände till hälften av alla statliga stiftelser och att näringsministern visade sig ha svårt att hålla isär skattebetalarnas och sitt eget partis pengar.
Den debatten piggade upp i det politiska debattlandskap som annars mest präglas av cykelställsfrågor. Ett av sommarens mest uppmärksammade utspel var för övrigt kravet på sänkt moms på cykelreparationer, en fråga av avgörande betydelse för allas vår privatekonomi.
När hörde vi en stark politisk vision senast uttalas? Var finns visionerna om det framtida samhällsbyggandet? Inte minst i debatten om bostadspolitik och bostadsbyggande är den politiska visionslösheten särskilt plågsamt närvarande.
Nu minskar bostadsbyggandet kraftigt samtidigt som bostadsbristen på många ställen i landet når nya svindlande höjder. Redan i dag saknas 110 000 lägenheter i Stockholmsregionen och byggplanerna fram till 2020 indikerar att av de uppskattningsvis 270 000 som beräknas flytta in till regionen fram till 2020 kommer knappt varannan att kunna påräkna en lägenhet. Ingen kan påstå att det går åt rätt håll.
Alliansregieringen anser att bostadsbyggandet är en marknad som politikerna ska hålla fingrarna borta ifrån. Tidigare decenniers samhällsstyrning avskräcker. (S) föreslår statliga kreditgarantier för nyproduktion och byggbonus för studentlägenheter. Förslagen ligger nära forna tiders investeringsstöd som tillfälligt gödde branschen men aldrig gav byggbranschen långsiktigt givna spelregler.
Inte i någon politisk ringhörna verkar man ha tänkt klart. Ingen har vågat uttrycka tanken att bostadsbyggandet är en samlad angelägenhet för stat, kommuner och marknad där alla måste samarbeta, jämka sig och kasta ideologiska blockeringar över bord. Insikten måste växa fram om att bostadsbyggandet både är en marknad och en samhällsangelägenhet, till lika delar och samtidigt. Det behövs helhetsgrepp och klarspråk. Vem, politiker eller byggherre, vågar stå upp idag och säga att bostadsbyggandet, som är navet i ett komplicerat samhällsbyggande, tar tid och måste få ta tid – och att det inte finns någon gräddfil till balans på marknaden? Istället excellerar politikerna i siffror om ett bostadsbyggande som vare sig marknad eller kommuner visar sig vara kapabla av att klara av. Väljarnas betyg kan bara bli besvikelse. Vem har det politiska modet att sätta in nybyggnadsdiskussionen i perspektiv av hur illa den samlade bostadsmarknaden fungerar?
Idag sjunker bostadsbyggandet för att den redan existerande bostadsmarknaden fungerar dåligt, störs av prisregleringar och är full av skattemässiga inlåsningseffekter. Bostadsbyggandet sjunker också för att bostadsrättsbyggarna är extremt känsliga för ekonomisvängningarna på marknaden och i grunden inte vill skruva upp sina volymer. Bostadsbyggandet minskar också på grund av för dålig konkurrens och att allmännyttan, utsatt för nya lönsamhetsregler, har svårt att räkna hem nya investeringar. Bostadsbyggandet hindras också genom olika delaktörers ständiga och omotiverade prishöjningar som äventyrar projektens lönsamhet. Dålig regional samverkan, eftersatt infrastruktur och politisk yrvakenhet inför urbaniseringstakten är andra förklaringar. Det finns helt enkelt en intrikat härva av delförklaringar till att det byggs mindre när behoven ständigt ökar. Normal marknadslogik är satt ur spel.
Bostadsmarknaden är en samhällspolitisk och marknadspolitisk hybrid. Den fungerar inte på egna meriter. När marknaden gått i baklås måste det finnas ett politiskt ansvar att förvänta sig och utkräva. Snälla, ge oss en vision.