Arkitekter och teknikkonsulter projekterade redan då i 3D, men det var få byggherrar som ställde krav på 3D-projektering. "Varför ska jag betala för något som effektiviserar deras arbete men krånglar till mitt eget?" undrade många. "Är det någon som kan visa att jag eller projektet sparar pengar?"
Det fanns lite förståelse och insikt i nyttan som 3D-underlaget kunde ge i mottagarens processer. Insikten var så pass dålig att man på byggherresidan i många fall köpte en 3D-visualisering separat, vid sidan av själva 3D-projekteringsprocessen. 3D-projekteringen kunde inte tas emot utan man redovisade traditionella 2D-ritningar och det som kunde ha varit ett bra underlag användes inte för till exempel 3D-visualisering för hyresgäster.
Då började det dyka upp några exempel på projekt där man lyckades visa att man sparade pengar genom att hitta kollisioner mellan olika teknikkonsulter. Några mer och mindre konservativa bedömningar visade att man kunde spara mellan 5-10procent av produktionskostnaderna genom att få bort en stor del av dessa kollisioner i underlaget.
Samtidig kom många byggherrar till insikt att 3D-projekteringen dessutom kunde användas som underlag till 3D-visualisering. Plötsligt började fler och fler ställa krav på genomförande av projekt med hjälp av 3D-projektering med syfte att få ut en 3D-visualisering och 3D-samordning.
Det som är intressant här är att man kan förändra mycket när väl en uppenbar nytta visats. Förutom att många har blivit vana med att ställa krav på 3D-projektering har många också fått en annan attityd gentemot tillämpning av 3D-underlag i processer på byggherresidan. Vissa har blivit väldigt entusiastiska och har börjat ställa krav på så kallad bim-projektering med ett stort antal dimensioner. Några har också kommit till insikt att krav på dessa modeller i sig inte ger någon direkt nytta, utan att det krävs en process som hanterar dessa krav och det modellbaserade underlaget.
Om vi tittar tillbaka på 3D-samordningen och kollisionskontroller är det precis samma sak här. Det är inte själva 3D-samordningsmodellen som är nyttan, men processen där man kan säkerställa att olika aktörer och deras arbete involveras och granskas. Det är tillämpningen av modellerna i en specifik process som ger nyttan och inte modellerna i sig.
Vi vill inte ifrågasätta nyttan med 3D-samordning och kollisionskontroller, men här är nyttan så uppenbar att det blivit en självklarhet – man kan nästan inte välja bort detta arbetssätt. Ska man vara lite kritisk är det dock fortfarande få som kan visa vad denna självklara tillämpning har för exakta nyttoeffekter. Är en modell utan kollisioner syftet med övningen och resultatet verkligen den bästa lösningen åt kunden? Hur säkerställer vi att vi har det bästa funktionssambandet och inte bara att vi undviker det sämsta. Vad kostar det att inte tillämpa 3D-visualisering och 3D-samordning?
Nu står vi inför nästa steg vad gäller tillämpning av 3D-projektering. Hur kan vi nyttja modellerna utöver 3D-visualisering och 3D-samordning för till exempel energiberäkningar, kostnadskalkyler, förvaltningsunderlag, med mera?
Vi ser gärna att vi börjar titta på processerna och att vi hittar förbättringsmöjligheter i dessa, i stället för att enbart utgå från modellens olika möjligheter. Många tillämpningar utöver det visuella ger nytta inom olika processer, men många nyttor är antagligen inte lika enkelt kvantifierbara som nyttan av att undvika 237 kollisioner mellan sprinkler och ventilation.
Ett processfokus är inte lika spännande som en modell med olika knappar och dimensioner, men ett sådant fokus behövs för att kunna ta nästa steg. Det gäller att hitta förbättringsmöjligheter, slöseri, och potentiella effektiviseringar genom kartläggning av processer och förbättringar av dessa. Vi är övertygande om att nyttan finns. Nästa utveckling inom bim-området kan kanske vara en processkartläggningsmodell med en knapp "Quantify"?