byggindustrin

(Rubrik)

I förra veckans ledare levererade jag av bara farten ett rejält sakfel. Jag påstod att linje 1 samlade flest röster i folkomröstningen för 28 år sedan, i mars 1980.

Detta förrycker dock inte själva resonemanget i ledaren. Sverige gick på mycket kort tid från teknikoptimism och satsningar på kärnkraftsteknologi till ett riksdagsbeslut att avveckla kärnkraften. Efter Harrisburgolyckan i mars 1979 tog det en vecka för riksdagspartierna att ena sig om beslutet att folkomrösta.

Det alternativ som samlade flest röster var linje 2, med socialdemokraterna och folkpartiet med 39,1 procent. Linje 3, som propagerade för avveckling på tio år av kärnkraften, kom strax efter med 38,7.

Linje 1, som av de flesta uppfattades som det enda alternativet som var positivt till kärnkraft, drog 18,9 procent av rösterna.

Omröstningen var problematisk på flera sätt. Alternativen fastställdes i affekt. Istället för två tydliga alternativ – ja eller nej – utformades tre linjer att ta ställning till. Alla tre präglade av att ”det som inte fick hända ändå hände” i Harrisburg – ett haveri.

Alla partier var därför på mycket kort tid överens om att kärnkraften skulle avvecklas och utformade sina linjer i enlighet med detta. Linje 1 argumenterade för avveckling i en takt som var möjlig, linje 2 om avveckling efter den beräknade livslängden på reaktorerna (2010) och linje 3 om avveckling på tio år (cirka 1990).

Den som trots olyckan i Harrisburg var för utveckling - inte avveckling - av kärnkraften, hade inget att lägga sin röst på. Många i denna grupp argumenterade redan 1980 att kolet och oljan var de enda realistiska utbyggnadsalternativen till kärnkraften och att miljökonsekvenserna av detta skulle vara värre.

157 000 röstade blankt och hela 1,6 miljoner röstberättigade avstod helt från att delta.

Det blev riksdagens uppgift att tolka resultatet av omröstningen: avveckling till 2010.

Sju år senare, efter Tjernobyl, infördes förbudet att forska i kärnteknologi om den kunde användas att utveckla kärnkraften, en lag som gällde tills helt nyligen.

Låt oss lära oss av de märkliga turerna i de svenska kärnkraftsbesluten 1980-87 och ta ställning till hur vi bäst ska välja mellan de allra svåraste framtidsfrågorna.

Det rationella valet vore att väga riskerna med fortsatt utveckling av allt säkrare kärnkraft av modernt snitt mot det massiva hotet, de många följderna av växthuseffekten.

I en energitörstande värld där kärnkraften av olika skäl hålls tillbaka börjar följderna bli alltmer uppenbara för en enig forskarvärld: förstörd luft, nedsmutsade vatten och dramatiska klimatförändringar orsakas till stor del av kol- och oljeanvändningen.

Världen behöver i en omfattning som aldrig förr säker och billig elenergi som kan ersätta koldioxidbovarna olja, kol och gas. Efter Kina, Indien och Asien står nu Afrika på tur att kliva på tillväxttåget.

Dessutom - med oljan följer också de politiska riskerna av att så stor del av världens resurser kontrolleras av diktaturer.

Har Sverige lärt något av den politiska härdsmältan under 1980-talet? Vågar vi formulera mer träffsäkra och relevanta alternativ inom energipolitiken än den gången?

Ska vi ställa oss vid sidan av när övriga världen väljer att utveckla nya generationer kärnkraft som en av lösningarna på världens växande energibehov och samtidiga krav att lösa klimatproblemen?