byggindustrin

Vi är mitt uppe i en sådan fråga:
Det har gått 28 år sedan det svårtolkade resultatet av folkomröstningen 1980.

Den gången gick Sverige på några få år från teknikoptimism och storskaliga byggplaner för kärnkraftsutbyggnad och garantier för billig el till industrier och hushåll till en tilltagande skräck för becquerel och reaktorhaverier.

Själva folkomröstningen genomfördes som en konsekvens av olyckan i Harrisburg 1979.

Linje tre, snabbavvecklingslinjen, kom först på tredje plats.

Linje ett, som uppfattades som för kärnkraften, vann med drygt 50 000 röster över linje två, kompromisslinjen som ville behålla existerande utbyggnadsplaner men därefter sätta stopp.

Omröstningsresultatet från mars 1980 överlämnades till riksdagen att tolka. Några månader senare kom beslutet. Kärnkraften skulle avvecklas.

När det gäller el är Sverige i det närmaste självförsörjande. Kärnkraften svarar för 40 procent och vattenkraften för en stor andel av övrig produktion. Vi eldar sopor och importerar kolkraftsel vid behov.

Nu börjar det visserligen lossna för vindkraften.

Det är bra. En bra början.

Men under den snart 30 år som gått sedan 1980 har så mycket värdefull tid försuttits. Politikerna har inte förmått att hantera de verkliga alternativen på ett ansvarsfullt sätt. Man förmådde inte ens tolka vad svenska folket verkligen röstade för 1980.

Redan den gången fanns en tydlig bild av två svåra hot mot miljö och säkerhet som stod mot varandra när det gäller utbyggnad av elproduktion i industriell skala – olje- och koleldat eller kärnkraften som ett alternativ tills bättre lösningar kommer.

Trots Harrisburg 1979 kunde omröstningen 1980 lika gärna ha tolkats som ett starkt ja till att fortsätta utveckla kärnkraftsteknologi – men med mandat och uppdrag att göra den säkrare.

Istället infördes 1987 ett förbud att forska om kärnteknologi som varade i 20 år.

Ställd inför den växande klimatkrisen – orsakad av koldioxid och andra utsläpp - är opinionen 2008 ännu tydligare. Nästan varannan svensk vill nu att det byggs nya kärnkraftverk. Ännu fler vill ha kvar den kärnkraft som redan finns.

Men i riksdagen är det bara ett litet sjuprocentsparti som är entydigt för ny kärnkraft.

Tydligare än så kan inte problemen med energipolitiken belysas.

I två av de viktigaste framtidsfrågorna Sverige har att hantera – val av energislag som klarar koldioxidmålen och val av infrastruktur i enlighet med miljömålen – förmår inte politikerna i våra riksdagspartier att hålla jämna steg med opinionen.

I energifrågan har växlande riksdagsmajoriteter i alla år sedan 1980 gjort sitt bästa att vända opinionen till ett entydigt nej till kärnkraft samtidigt som man i praktiken aldrig haft något emot att köra tio av de tolv byggda reaktorerna för fullt.

Vad betyder elen för framtidens fordonsindustri? För transportsektorn? För uppvärmningen och driften av fastigheter? Kan bensin, diesel, etanol, metanol, gas och andra förbränningsbränslen ersättas av miljöeffektivare lösningar?

Nu är det dags att riksdagspartierna ger upp denna oreda och talar klartext. Utan affekt.

1980-talets värsta härdsmälta var inte Harrisburg eller Tjernobyl, den var politisk.