byggindustrin

Det bästa med globaliseringen är att ur ett svenskt perspektiv så har vi umgåtts med den mycket länge. Vi har umgåtts med den, vi har lärt oss använda den öppna världens fördelar och vi har lärt oss hur vi kan stärka och utveckla våra företag med den.

Alla som målar upp skräckscenarier med globaliseringen som drivkraft målar samtidigt upp en positiv motbild, en ideal värld som levs innanför trygga landsgränser, med nationella marknader och inhemska företag.

Problemet för Sverige med sådana idylliska bilder är att det var många år sedan – om någonsin – det var en verklighet här.

Så här i Nobelpristider är det tid att tänka tillbaka drygt hundra år och minnas vad det var för tider för svenska företag, entreprenörer och handel över gränserna.

Det här var några årtionden före första världskriget. Man kunde resa över hela världen utan pass.

Nobel var mycket mer än Alfreds krut och dynamitblandningar. Framför allt var det olja i ryska Baku och allt mer omfattande Östersjöandel med S:t Petersburg som bas. Bröderna Nobels företagande växte under några decennier fram till ett internationellt storföretag i ett tempo som bara möjliggjordes av den tidens gränslösa öppenhet.

Världen var politiskt sett inne i en brytningstid. Kapitalet kände inga gränser. Men politiskt sett var världen fortfarande mycket omogen. Halva Sveriges befolkning, kvinnorna, hade ingen rösträtt. Den skulle dröja årtionden.

Ryssland hade gjort en rivstart i sin industrialisering. Rysslands BNP före 1914 och världskriget nådde en höjdpunkt som sedan inte skulle överträffas förrän slutet av 1990-talet. Två förödande världskrig och mer än 70 års av planekonomi och kommunistisk diktatur kom emellan och dömde jättelandet till träldom.

Det är viktigt att tänka i dessa banor när nu den nya stora handelsplatsen Kalmar precis har öppnat sina portar.

Lärdomen från historien är att handel, öppenhet för entreprenörskap och marknadsekonomi är dörröppnare för demokrati.

Går vi direkt till facit, är det lätt att se att sambandet är så gott som hundraprocentigt. Det finns inga demokratier som inte samtidigt är marknadsekonomier.

Däremot finns det gott om exempel på hur marknadsekonomier steg för steg tar nya kliv på sin väg mot demokrati. I Kinas närområde gäller detta Sydkorea, Taiwan, Singapore, Malaysia och Thailand. Utvecklingen är inte utan bakslag som vi såg härom året i militärkuppens Thailand. Men det går framåt. Mycket snabbare än motsvarande utveckling i Europa som behövde större delen av 1900-talet för att nå demokrati.

Kina är anmärkningsvärt av många skäl. På flera sätt liknar landet Ryssland före 1914. Man går i bräschen i sin kapitalistiska utveckling samtidigt som hälften av befolkningen fortfarande lever under mycket små omständigheter på jordbruk på landsbygden.

Ryssland hade sin tsar. Kina har världens mest avanserade kapitalism - i allians med sin kommunistiska diktatur.

Världshandeln ska i detta sammanhang ses som ett verktyg i världens demokratisering. Ett annat namn för kapitalism är marknadsekonomi. Marknaden är myriader av kunder, konsumenter, människor, som genom sina många individuella köpbeslut skickar signaler till producenterna.

Detta är ändamålsenligt för ekonomin. Och det är utvecklande och ändamålsenligt för länders politik. Politiken lär sig av handelns öppenhet.

Det är så vi ska se Kalmars betydelse.