byggindustrin

Den sammantagna storleken på svarta affärer och ljusskygg ekonomi vid sidan av vår officiella BNP kan bara bli föremål för kvalificerade gissningar. Och så måste det vara. Det är ju inte meningen att staten ska se varenda aspekt av privatpersoners liv. Någonstans blir den personliga integriteten och fria människors liv värdefullare för ett demokratiskt samhälle än fiskus intresse att maximera sin skatteuppbörd.

Alltså kan inte två grannars privata uppgörelse över staketet ”jag hjälper dig med bilen och vinterhjulen om du hjälper mig att fälla den där björken” tas med även om denna bytestransaktion formellt borde räknas in. Det är inte skattesnatteri, det tjänster och gentjänster.

Men höjer man sig över denna vänskapliga byteshandel kan det mesta räknas in. I detta nummer talar Skatteverket om 66 miljarder kronor årligen. Byggsektorns andel kan vara så stor som en femtedel till en fjärdedel av detta. Svindlande summor om de fanns samlade på några få händer.

Så ser det också ut i delar av Italien, där makten över byggverksamheten är ett lika attraktivt område för maffian att investera i som narkotika, trafficking och utpressning. Italien efter kriget var ett svagt och splittrat land med ett otal regeringar och politiska kriser som avlöste varandra varje år. Demokratin hade mer näraliggande problem att brottas med än att hindra maffian att ta över kontrollen av byggandet på Sicilien. Under fascisterna hade maffian nästan förintats. Efter kriget uppstod ett maktvakuum där svartekonomin kunde ta över.

Så långt gick det att när storleken på svartekonomin började viktas in i Italiens BNP för ett antal år sedan förvandlade Italien i ett slag – statistiskt sett - till en betydligt större ekonomi är Storbritannien.

Det är inte betydelselöst. Svartekonomin svarade för ungefär 20 -25 procent av Italiens BNP och utan denna oredovisade del av ekonomin skulle landet stanna. Här rymdes många av de officiellt arbetslösa, invandrare och många andra som hade svårt att etablera sig på vanligt sätt. Men här fanns också ljusskygga multinationella brottskarteller med miljardinkomster.

Den svenska utgångspunkten är helt annorlunda. I jämförelse med Sydeuropas brottssyndikat befinner sig majoriteten av brottslingar i småskaliga sammanhang. Men frestelserna finns trots allt där för kriminella typer med stora organisatoriska talanger. Varför skulle välorganiserade mc-gäng som Bandidos och Hells Angels nöja sig med småsmulor som beskyddarpengar och annat när man kan integrera sig uppåt i näringskedjan?

Riksdagskvinnan Cecilia Wigström, fp, gör en riktig bedömning när hon säger att den organiserade brottsligheten är ett hot mot demokratin.

I stort sett allt som nu kan göras av myndigheterna i samarbete med byggsektorn och byggfacken är på detta sätt ett försvar för demokratin.

När svartjobbande företag tar över marknadsandelar av serösa, laglydiga företag handlar det självfallet om illojal konkurrens. Men mätt med måttstocken ovan är det ett jättehot mot riktig näringsfrihet. Och utan en reell näringsfrihet för fria ärliga företag och deras anställda kan vi inte heller ha en fungerande politisk demokrati.

Det är detta som det italienska samhället så smärtsamt fått erfara och slåss emot.

I Sverige finns en växande insikt och vilja att göra något här och nu. Och framför allt – varför vi måste göra det.