byggindustrin

Mitt bland skjul, arbetsplatser och hyreshus reser sig en mäktig kvinna högt över staden.

På ett stålskelett konstruerat av ingenjören Gustave Eiffel klädde Bartholdi in det som skulle bli en av världens största och mest berömda statyer, frihetsgudinnan. Ett år senare överlämnades hon som en gåva från det franska folket till det amerikanska och hon står sedan 1886 och hälsar invandrare välkomna till Liberty Island i New York.

Hon är 46 meter hög och står på en mäktig sockel som i sig är 47 meter hög. Från marken till facklan i hennes högra hand är det 93 meter. Hon anlände till New York anlände hon i 350 olika delar, nerpackade i 214 lådor. Det tog fyra månader att montera statyn.

Ett hundra år senare, 1984-86, var det dags att stänga av denna attraktion som lockar miljontals bessökare till Liberty Island varje år för en omfattande renovering av ståldelarna och täckplåtarna. Den gode ingenjören Eiffel hade gjort sitt arbete med stor precision. Ett helt sekel fram till första mer omfattande servicetillfället är någonting som dagens fordonskonstruktörer borde avundas det sena 1800-talets mest snillrika byggnadskonstruktörer.

Förra veckans ledare hävdade att byggindustrin under stora delar av 1900-talet har haft många av verktygen som krävs för framgångsrik industriellt byggande. Småhusindustrin som började växa fram efter kriget såg sin början redan under Stockholmsutställningen 1930 och har varit på spåret sedan dess.

Däremot har industrialiseringen av för produktionen av flerbostadshus gått ner kraftigt sedan miljonprogrammets dagar efter sena 1960- och tidiga 70-talet. Varför?

Det enkla svaret existerar inte. Det finns många. På flera sätt kan vi konstatera att själva bygghantverket – för ett hantverk är det – hittills har visat sig vara mycket konkurrenskraftigt i jämförelse med alternativen.

Inslag av industrialisering har funnits hela tiden. Och dessa inslag har hela tiden ökat. Det gäller såväl byggmaterialdelen som även större strukturer i prefab.

Men när det gäller själva helheten, processen, har det varit det traditionella hantverket som gällt.

För att hela processen i en byggnads tillblivelse ska fungera industriellt, krävs en samordning, en övergripande vilja. Där har det oftast saknats tillräckliga incitament att knyta samman alla lösa delar till ett helt industriellt system.

Jämför med den första månlandningen. På bara ett fåtal år och en mångfald problem där exploderande bärraketer bara var ett av de mindre, skapades Apolloprojektet som inom tio år lyckades landa människor på månen och ta dem välbehållna tillbaka. Det var tusentals och åter tusentals olika delprojekt som samordnades till en gemensam industriell jättesatsning – som lyckades.

Dock - situationen var speciell. Det var kallt krig och konkurrens om framtidsidéerna med Sovjetunionen. Kostnaderna för skattebetalarna och staten fick spela en underordnad roll. Månprojektet var ett sätt för USA att ta revansch i landskampen mot Sovjet i matchen om teknikutveckling och bästa ingenjörerna. Alla ansvarskännande nationalekonomer i USA tog sig samfällt för pannan.

Snart 50 år efter starten för Apolloprojektet står nu mänskligheten för första gången på samma sida inför det gigantiska projektet att bygga ett samhälle med byggnader, infrastruktur, energisystem och transporter samtidigt som koldioxidutsläppen måste minska dramatiskt om jorden ska överleva.

I centrum för allt detta finns byggsektorns alla delbranscher. Var och en energiförbrukare och miljöpåverkare i alla led.

Här finns de saknade incitamenten för industriellt byggande. Mer om detta i kommande nummer. Ekonomi, teknik och ekologi drar nu tillsammans för första gången i trådarna.