byggindustrin

I fredags förra vecka sade tjänstemännen inom Ptk ja, i måndags LO.

Några saker utmärker den svenska arbetsmarknaden innan diskussionerna mellan parterna startar.

För det första finns det en lång tradition av konstruktivt arbete mellan parterna från 1938 och fram till 1970-talet.

Innan 1938 var Sverige ett av de mest konfliktdrabbade länderna i Europa

Det var detta problem som huvudavtalet mellan SAF och LO löste. Men parterna skapade mer än en förhandlingsordning och gemensam metod att lösa problem och tvister om löner och arbetsvillkor.

Själva grunden för arbetsmarknadens funktionssätt förändrades när parterna plötsligt fick anledning att börja lita på varandras avsikter. Avtalet skapade balans mellan parterna.

Balansen betydde samtidigt en ökande förståelse för att här fanns det ett sätt att ta sig an arbetsmarknaden som byggde på kollektivavtalssystemet. Arbetstagarna organiserade sig. På motsvarande sätt slöt sig företagarna samman i arbetsgivareorganisationer som var en sorts spegelbilder av den fackliga världen.

De flesta andra länder med fackliga organisationer har aldrig lyckats nå samma betydelsefulla genomslag som Sverige. På samma sätt är det få länder som har haft arbetsgivareorganisationer med samma tyngd i näringslivet som de svenska.

Sett ur en frihetlig synvinkel fanns det självfallet nackdelar med denna privaträttsliga, heltäckande modell för arbetsmarknaden. De som var inne i systemet – fack och arbetsgivare – hade alla rättigheter.

Det som av olika skäl vill stå utanför får finna sig i att ändå tvingas leva med att fack och arbetsgivare bestämmer mycket av ramarna för löner och villkor. Den företagare som vill stå fri upptäcker snabbt – i likhet med salladsbaren i Göteborg - att facket får gå mycket långt för att tvinga in en i systemet.

Allt detta gör att kollektivavtalssystemet ofta kritiseras av företagare. Men man har tagit det goda – arbetsfreden – med det onda, ofriheten. Arbetsgivarnas organisationer har gynnats av starka fack. Det har varit det främsta skälet att organisera sig själva.

Men just inom byggsektorn är det inte lika enkelt. Den som vill kan utnyttja den obalans som skapades när statsmakterna gick på lagstiftningsoffensiv för snart 40 år sedan och tippade över makten på arbetsmarknaden i fackens favör.

Byggnads och elektrikerna inom SEF toppar årligen statistiken över antal strejkdagar och domstolskonflikter. Trots löneavtal på branschnivå är konflikterna många, framför allt i samband med ackordförhandlingar eller som sympatiåtgärder.

Det är bland annat detta som gör att själva kollektivavtalets ställning har mindre legitimitet i byggsektorn än inom andra områden.

För många enskilda byggföretag är det i detta läge attraktivare att hålla sig utanför denna värld.

Alternativet är att parterna i diskussioner om ett nytt huvudavtal anser att det finns anledning att skapa nya spelregler sinsemellan som garanterar arbetsfreden under avtalsperioden. Då skulle kollektivavtalssystemet bli legitimt hos fler byggföretag.