byggindustrin

Sedan i fjol bor mer än hälften av jordens befolkning i
städer för första gången. Och världens megastäder
fortsätter att växa till proportioner ingen trodde var
möjliga för bara ett antal tiotals år sedan.
Och stora städer – oavsett om de är megastäder i Asien
eller Amerika eller bara storstäder i Europa och Sverige
är fantastiska jobbskapare.
Varje ny boende, varje ny småbarnsmamma, varje
nyinflyttad pensionär, är också en del av en marknad,
beroende av att många människor kan skapa efterfrågade
tjänster och leverera nödvändiga varor.
Når en stad över en kritisk massa, går tillväxten ofta
allt snabbare – trots motkrafter som trafikinfarkter och
underdimensionerad infrastruktur.

I förra veckan presenterade Sveriges Byggindustrier
rapporten ”Byggföretagen och befolkningen” av utredaren
Göran Wikner. Perspektivet är svenskt och tidshorisonten
är bara åtta år framåt, 2 016. Det är viktiga åtta år.Det
är nu vi har möjligheter att handla.

Sveriges befolkning fortsätter att koncentreras till tre
storstadsregioner och Umeåregionen. Resten går bakåt i
utvecklingen. Om inget görs.
Självfallet kan detta få dramatiska effekter på de lokala
byggmarknaderna. Om barn- och ungdomskullarna minskar
enligt prognoserna behöver det byggas färre skolor och
dagis.
Nationellt sett är det här inget problem, betonar
rapporten. Summan av storstadstillväxt och landsbygd är
trots allt fortfarande positiv.
Lars Jagrén, Sveriges Byggindustriers chefsekonom, menar
att rapporten pekar på två spegelvända
problem som byggbranschen måste anpassa sig till. Det ena
är att trängseln och trycket på
storstädernas bostadsmarknad och transportsystem ökar
samtidigt som utvecklingen på landsbygden
försvagas.
Men här finns också öppningar för en positiv framtida
utveckling. Jagrén tror att det är möjligt att
minska skillnaderna mellan storstadsregionerna och
omgivande landsbygd. Möjligheten stavas
infrastruktur.
När trycket på kontorshyror, löner svårigheterna att
rekrytera och behålla duktig personal blir olidligt
i storstadsregionerna blir företag och deras medarbetare
i mindre städer plötsligt mycket
attraktiva samarbetspartners, upptäcker stostadsföretagen
med jämna mellanrum.

Så kan städer som Borlänge, Hudiksvall och Katrineholm
faktiskt fortsätta att hålla sig med kompetenta,
tekniktäta och prisvärda konkurrenter till motsvarande
företag i storstadsmiljö, där höga kostnader
till slut riskerar att bryta en positiv
utvecklingsspiral.
Att rekrytera rätt personal kan faktiskt vara lättare på
en ort där bristen på jobb är det stora problemet.
Särskilt om det finns gott om annat – som bra och billigt
boende, frisk luft, nära till fantastisk natur,
bra miljö för barnen att växa upp i och kommunledningar
som är medvetna om att de måste hantera
barnfamiljerna väl om de ska ha någon chans att behålla
skattekraften också i framtiden.

Så skulle det kunna se ut i framtiden trots dagens
pessimistiska befolkningsprognoser. Med rätt verktyg
skulle glesbyg och rader av småorter kunna stärka sin
konkurrenskraft jämfört med idag.
Men det kräver att kommunledningarnaär framsynta och gör
sig attraktiva för företagande, att
de satsar på sina skolor och offentlig service.

Statens stora uppgift är infrastrukturen. Många tror att
detta bara kommer att gynna storstäderna.
Det är en felsyn. Rätt infrastruktur kommer framför allt
att gynna småstäder och landsbygd.
Men tar staten inte sitt ansvar när det gäller
infrastrukturen blir utvecklingen med stor sannolikhet
den fruktade.

Sverige har hittills satsat förhållandevis lite på
infrastruktur.
Det finns ett klart samband mellan väginvesteringar och
tillväxt.
Effektiva kommunikationer är oerhört viktiga för att öka
de lokala arbetsmarknadernas storlek och regionförstoring
via infrastruktur skulle ge människor
större möjligheter att arbetspendla samtidigt som de bor
kvar på landsbygden, menar Lars Jagrén.
Han har självfallet helt rätt i detta.