byggindustrin

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet, konstaterar EG-domstolen i sin dom i Vaxholmsmålet i dag, tisdag 18 december.

Men att utöva denna rättighet har också sina begränsningar när den utövas mot ett företag från ett annat EU-land, menar domstolen i sin dom.

I fallet Vaxholm gick Bygg-ettan och elektrikerförbundet för långt i sina aktioner mot det lettiska byggföretaget Laval un Partneri.

Det är ett välkommet besked. För både Byggnads och LO kom de starka reaktionerna på konflikten i Vaxholm för tre år sedan som en stor övarraskning. Detta var ju den standardbehandling man alltid utsatte företag som inte godtar Byggnads krav på att teckna avtal. Varje år genomförs ett mycket stort antal aktioner mot småföretag runt om i Sverige på detta sätt.

Skillnaden denna gång var att Lettland i maj 2004 hade kommit in som ny medlemsstat i EU. Därför började journalisterna att ställa frågor som rörde EU-rätten. Hur långt når EU:s frihandelprinciper och fria rörlighet för medlemsstaternas företag när de vill arbeta i andra EU-länder?

Och hur långt kan Sverige hävda den snårskog av olika regler som brukar sammanfattas som ”den svenska modellen” i förhållande till EU?

Nu har EG-domstolen på ett entydigt sätt besvarat ett antal delfrågor.


EG-domstolen räknar upp ett antal punkter där den fackliga kampen kolliderar med ”gemenskapsrätten tillämpningsområde” , det vill säga friheten att tillhandahålla tjänster inom EU-området.

Det första gäller tidsperspektivet i själva förhandlingarna mellan Byggettan och Laval, där EG-domstolen anser att företaget kan se sig tvingat att genomföra förhandlingar under obetämd tid för att få vetskap om kostnader och bestämmelser som går utöver gällande EU-direktiv. Detta gör det mindre lockande och till och med svårare för dessa företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige. Därmed är det en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, menar EG-domstolen.

Enda undantaget från denna princip är om det är motiverande av hänsyn till allmänintresset. Att skydda arbetstagarna i Sverige mot eventuell social dumpning är ett sådant allmänintresse.

Men i Vaxholm var detta inte aktuellt, menar EG-domstolen.

EU:s utstationeringsdirektiv kräver att arbetsgivaren iakttar en kärna av tvingande regler för minimisskydd i värdlandet.

Detta gäller dock inte i rena löneförhahndlingar som fackliga organisationer försöker tvinga på företag från ett annat EU-land som tillfälligt utstationeras i värdlandet. Där är fackliga stridsåtgärder inte motiverade av ett allmänintresse när förhandlingarna gör det omöjligt eller orimligt svårt för företaget att få kännedom om vilka skyldigheter företaget har i fråga om minimilön.

Nu ska EG-domstolens tolkning av konflikten i Vaxholm för tre år sedan tillbaka till Arbetsdomstolen, för ett slutligt avgörande.

Det blir svårt för AD att bortse från att EG-rätten har starka principer som tvingar fram en ny tolkning av svensk arbetsrätt när det gäller vad som är tillåtna stridsårgärder.