"För den som vill köpa en bostadsrätt för seniorer växer det i dag fram många alternativ med all tänkbar service som ofta ingår i avgiften", skriver Reinhold Lennebo, vd för Fastighetsägarna Sverige, och Irene Fällström i upptakten till boken.
För hyresrätten ser det fortfarande annorlunda ut, tvingas de konstatera. Och detta är den egentliga anledningen till bokens tillkomst.
Hyresrätten har mycket begränsade möjligheter att erbjuda seniora boende service i motsvarande grad som bostadsrätten. Och detta samtidigt som många äldre skulle föredra att bo i hyresrätter för att få ett flexiblare liv i ett skede av livet när själva ägandet inte längre är lika centralt.
De 13 författarna kompletterar varandra bra genom att var och en lyfter fram en särskild aspekt. Åsa Moberg efterlyser en moderniserad hyresrätt i stället för det regelsystem som numera speglar en svunnen värld, folkrörelseperioden och 1900-talet. Ersätt det med en moderniserad hyresrätt kompletterad med ett brett tjänsteutbud med gym och sjuksköterskor, föreslår hon.
Välfärdsekonomen Jens Magnusson på SEB ifrågasätter att alla välfärdssatsningar måste finansieras via skattsedeln och pekar på alternativet OPS, offentlig och privat samverkan, för att få nödvändiga investeringar till stånd.
Journalisten Amelia Adamo beskriver hur många av dagens äldre har en helt annan livsstil och mycket större rörlighet jämfört med tidigare generationer. Kvinnorna är drivande i denna utveckling, menar hon. De har jobbat hela livet och de har pengar.
"Jag tror att vi står vid kanten av ett paradigmskifte när det gäller boendet. I USA flyttar man 20 gånger under sin livstid, medan svenskarna i snitt flyttar hälften så många gånger", skriver hon i avsnittet Hyresrättens renässans.
Svenskarnas orörlighet bottnar i rötterna i det gamla bondesamhället. Äger man jorden flyttar man inte. Och det är de lättrörligare och snabbare kvinnorna som går i spetsen när även svenskarna kommer att flytta mer.
Arkitekten Mats Egelius, en av de drivande krafterna bakom Hammarby sjöstad och som i dag har samma roll i norska Bergen (se sid 14 i detta nummer), pekar på en ökad betydelse för de individuella behoven i planeringen av nya bostadsområden.
I ett av bokens intressantaste avsnitt skriver förre ordföranden i Södertäljes kommunstyrelse, Anders Lago, S, i dag styrelseorförande i HSB, om hur Södertälje tillsammans med de boende i Hovsjö under loppet av några år "lyckats sätta de boende själva i förarsätet" när det gäller områdets utveckling.
Telge Hovsjö är ett unikt bostadsprojekt i Sverige, konstaterar Anders Lago själv med berättigad stolthet. Kommunen startade bolaget för fem år sedan när utvecklingen var som värst med nattliga bränder och skadegörelse.
Styrelsen fick tydliga sociala mål vid sidan av förvaltningen av bostäderna. Riktiga jobb blev prioritet ett och ett unikt samarbete inleddes mellan kommunen och det privata näringslivet för att erbjuda unga anställningar och engagemang att rusta upp stadsdelen.
På fem år har området tagit sig upp från den absoluta botten till att ligga på genomsnittet när det gäller sysselsättning och social välfärd.
Vem kan efter detta säga att bostadspolitik är trist? Tvärtom, här ligger en oändlig utvecklingskraft.