Om byggnadsarbetarnas fick bestämma...

I just dessa dagar försöker medlare greppa förutsättningarna att fullgöra en meningsfull insats i det låsta läget inom byggområdet. Det ser i början av veckan inte ljust ut. Har medlarna ens fått ett riktigt medlaruppdrag eller inte? Byggnads tycker inte det. De önskar sig samtalshjälp eftersom de misstror Sveriges Byggindustriers avsikter.

BI vill å sin sida gärna att medlarna så snart som möjligt ska ta itu med ett riktigt medlaruppdrag. Dagsläget för medlarna – om de alls anser sig ha ett riktigt medlaruppdrag – är två parter som har fyra veckor på sig att sluta ett avtal. Sista mars löper 2007 års avtal oåterkalleligen ut.

Enligt BI:s tolkning är det Byggnads kallar förslag till förenklingar av avtalstrukturen i själva verket ett stort steg tillbaka utvecklingen. ”Förenklingen” som Byggnads säger sig genomföra stoppar möjligheterna till resultatlön. Ackord blir tvingande norm.

BI vill å sin sida vill kunna förhandla direkt med sina anställda om löner. Siktet är inställt på 2010, då man vill uppnå en modernisering av avtalsstrukturen efter mönster av industriavtalet.
I många andra branscher har detta förhandlingssätt de senaste tio åren utvecklats till den normala modellen. Sedan 1997 har detta givit både fack och företag stora framgångar. Den har räddat konkurrenskraft, reallöner och svensk sysselsättning.

BI:s mål i år är fackklubbar ute i företagen som löneförhandlar stärker också samhörigheten mellan samtliga anställda i företagen. Byggnads inte bara misstror den möjligheten, man ser den som ett hot mot den egna organisationen.

Och här ska man kanske se Byggnads agerande mitt i finanskrisen och inför det som ser ut att bli värsta konjunkturnedgången i mannaminne.
Byggnads slåss för sin egen, traditionella modell. Den höll ju ända hit – varför skulle den inte kunna hänga med in i framtiden?
Svaret på detta är motparten, BI. På arbetsgivarsidan vill man sedan snart tio år tillbaka bryta sig ur det man upplever som ett destruktivt ömsesidigt beroende.

I BI:s värld har hela 2000-talet inneburit förlorad tid. Istället för att rusta medarbetare, fack och företag för det gränslösa Europa, har avtalsrörelserna fortsatt som om inget hänt. Och nu börjar det bli bråttom.
I detta nummer redovisar vi resultatet av tio upphandlingar i tio entreprenader i Norra Länken. Utländska byggare dominerar med lägre kostnader och lägre priser. Säger inte detta något om vad som redan pågår? I Malmö har man levt med denna utmaning i åratal redan.
Enligt BI måste svenska kollektivavtal för svenska och utländska byggföretag stärka företagen, göra dem också internationellt konkurrenskraftiga, ge reallöneförbättringar – och arbetsfred.
Nu måste byggsektorn snabbt rusta sig för att skapa moderna kollektivavtal. Som har möjligheter att uppfylla just det som Medlingsinstitutet har fått som uppgift av regeringen att främja: en välfungerande lönebildning.

”Den ska ge ökad reallön, medverka till ökad sysselsättning, ge få konflikter, möjliggöra förändringar av relativa löner och kunna förenas med att den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande samt att industrins kostnader inte ökar mer än i våra viktiga konkurrentländer.”

Byggnads har förlorat ett par hundra miljoner i intäkter när granskningsarvodena stoppades av Europadomstolen. De senaste två åren har ett par hundra ombudsmän som en följd av detta tvingats sluta.
Nu slåss man med ryggen mot väggen samtidigt som man hävdar att inget annat förändrats än att arbetsgivarna förrådde samförståndet när de förde tvistefrågor till Europadomstolen och EG-domstolen.

Men det går det inte längre att tänka bort Europadomstlen eller Lavaldomen. Inte ens för Byggnads.