Vattenstaden Stockholm prisas nästan utan undantag för sin skönhet av alla som besöker staden för första gången. Och en av de byggnader som kan spegla sig i Mälarvattnet är Ragnar Östbergs vackra och av de flesta älskade Stockholms stadshus.
När Stockholm sedan länge brottas med behovet att kunna växa för att rymma sin snabbt växande befolkning, ställs höga krav på att samtidigt kunna förnya staden och att behålla de skönhetsvärden som gör staden unik.
Flera havererade byggplaner i den större skalan visar på dilemmat. Utbyggnaden av stadsbiblioteket och den inflammerade debatten kring Slussen och på senare tid också skyskraporna Tors torn är belysande när det gäller stadens dilemma. Ju djärvare förslag, desto större vånda. Så har det alltid varit.
Inte minst tillblivelsen av själva stadshuset är belysande i sig. När Ragnar Östberg vann tävlingen om utformningen av ett nytt stadshus 1907, utlöste det vinnande förslaget en flerårig period av skarpa stridigheter. Att dåtidens stockholmare motsatte sig planerna är en underdrift.
Politiskt var frågan i det längsta blockerad och den allmänna opinionen vacklade mellan skepticism och ren fientlighet.
Avgörande för att projektet alls kunde komma i gång blev det personliga engagemanget från det tidiga 1900-talets ledande stadshuspolitiker, bankmannen K A Wallenberg, som lyckades vända den opinionen och ena politikerna kring nödvändigheten att fatta beslut.
I dag, ett helt sekel senare, kan de flesta se det storslagna i Östbergs och K A Wallenbergs vision. Östberg hade hämtat inspiration från en annan vattenstad, Venedig, och hade det italienska Dogepalatset, Palazzo Ducale, och Markuskyrkans kampanil på näthinnan när han började skissa på sin vision av Nordens Venedig.
K A Wallenberg som lotsade projektet genom den politiska apparaten i Stockholm var till och med så djupt delaktig i visionen att han personligen bekostade delar av projektets första steg när bygget slutligen kunde inledas 1911. Hur står sig dagens Stockholmspolitiker när det gäller graden av engagemang? Och har de den politiska fingerfärdigheten att lotsa djärva projekt i strid mot rådande opinioner?
Den nya översiktsplan som klubbades av kommunfullmäktige häromveckan och ambitionerna att skapa ett arkitekturprogram som ska knytas till översiktsplanen, kan vara ett steg i rätt riktning. Det är utmärkt om vi får en mer övergripande diskussion om vad vi förväntar oss av de byggnader som ska prägla staden de kommande hundra åren.
Det löser visserligen inte problemet som också präglade Stockholm i början av 1900-talet - hur man förankrar nydanande arkitektur i strid mot den allmänna opinionen - men det kanske höjer den allmänna medvetenheten om att arkitektur är viktigt. Och att det har ett egenvärde att våga pröva det oprövade.
Under våren inleder Byggindustrin en serie artiklar om arkitektur. Vi frågar bland annat ledande arkitekter om deras viktigaste influenser, vi ber dem ranka världens viktigaste byggnadsverk, vi frågar dem om deras syn på enskilda byggnaders roll i det myller som utgör en stad. Vi kommer också att samtala med politiker inom området som borgarrådet Kristina Alvendal som nu engagerar sig för att Stockholm ska få sin arkitekturpolicy och vi kommer att diskutera direkt med byggherrar, byggare, fastighetsägare och stadens invånare.
Hur ser en vision för Nordens Venedig ut hundra år efter Ragnar Östberg?