Incitamenten som är drivkraften när det gäller att föra staten bakom ljuset och slippa skatt liksom att lura sina anställda på avtals-enliga löner saknas i allra största utsträckning i denna del av byggsektorn.

Ändå är det särskilt verkningsfullt när över 3 000 företag tillsammans sätter kraft bakom sina ord. Sveriges Byggindustrier, BI, har en unik roll att spela i kraft av sin storlek och betydelse för hur människor i allmänhet uppfattar byggbranschen. Det påverkar branschens förmåga att locka till sig framtidens medarbetare. Man måste vara attraktiv. Det blir företagen med god etik.

När SVT:s program Uppdrag granskning härom veckan skapade stor uppståndelse med sitt avslöjande att det är allmänt förekommande att företag fuskar med rotavdragen och att det är speciellt lätt eftersom Skatteverket sällan kontrollerar de uppgifter som kunder och företag som yrkar på Rotavdraget lämnar in.

Då förstärks bilden av en bransch som fuskar oavsett vilken lagstiftning som regering och riksdag förser den med. Efter flera års argumenterande fick det permanenta rotavdraget slutligen klartecken även av Finansdepartementet.

På ytan skulle Uppdrag gransknings avslöjande kunna vara en PR-katastrof för byggsektorn som måste framstå som både en mäktig, högteknologisk framtidsbransch och framtida arbetsgivare till killar och tjejer som ännu inte har gjort sina framtida studieval.

Därför är det desto viktigare att kunna vara proaktiv, att hela tiden ha initiativet i debatten om hur problem ska angripas. För BI handlar det inte så mycket om de enskilda åtgärdernas effektivitet när det gäller att strypa möjligheterna för svartekonomi och kriminalitet, det handlar om att få en rad insatser på olika områden att samverka. Ett kommande stämmobeslut om en bindande uppförandekod (presenteras i detta nummer) är ett viktigt steg.

Tillsammans med förslagen till finansdepartementet att byggsektorn är villigt att medverka i en uppgradering av rotavdraget trots bördan av ökat uppgiftslämnande till Skatteverket bidrar BI steg för steg till det bättre rykte byggsektorn i sin helhet förtjänar.  

När nätverket Byggbranschen i samverkan på motsvarande sätt driver kravet på månadsrapportering på individnivå är det mycket betydelsefullt. I nätverket finns starka röster från både arbetsgivare och fack. Här finns Byggcheferna, Byggnads, Elektrikerna, Målareförbundet och Seko tillsammans med bransch- och arbetsgivarna i EIO, Glasbranschföreningen, Maskinentreprenörerna, Målaremästarna, Plåtslagerierna, BI och VVS Företagen.

Ingen organisation rår över en annan. Det är styrkan i ett nätverk som detta att kunna enas om ett gemensamt mål.

Bakgrunden till vår enkät som samlade in 329 svar och hundratals kommentarer är att fånga upp stämningar och föreställningar som fortfarande finns i byggsektorn i dessa frågor.

För några veckor sedan efterlyste Samhällsbyggnadssektorns etiska råds ordförande Olle Ehrlén debatt om underprissättning.

”Man måste helt enkelt kunna skilja låga priser och underprissättning”, sade Olle Ehrlén (Byggindustrin nummer 13/2013). I en enkät som Byggcheferna genomförde för ett par år sedan uppgav så många som åtta av tio byggchefer att det händer att en part lämnar låga priser i ett bud och sedan skriver flera timmar för att få ihop projektets ekonomi.

Att ta betalt för timmar som aldrig arbetats tror Etiska rådets ordförande att alla vet vad det kan kallas. Men är det vanligt? Finns det företag som sätter det i system?

Ingen vet detta. Byggchefernas enkät är en av få på området och kan på samma sätt som Byggindustrins färska enkät kritiseras när det gäller den faktiska svarsfrekvensen. Normalt ska en enkät ha en svarsfrekvens på kanske bortåt 70 procent för att anses tillförlitlig. Både Byggcheferna och Byggindustrins undersökningar i dessa känsliga ämnen hamnade långt under denna gräns.

Men jag menar att denna typ av enkät har sitt värde som indikation på vad man faktiskt talar om i en bransch. Det handlar ytterst om vilken självbild de som nu är verksamma i byggsektorn har av det område de viger sina liv åt.

Byggbranschen brukar beskriva sig själv som en konservativ bransch där saker och metoder sällan eller mycket trögt förändras över tid.

Den bilden håller nu på att förändras. Ny teknik, nya arbetssätt, nya former för samverkan är starka förändringskrafter.

Men framför allt – byggbranschen rycker nu på egen hand åt sig initiativet att belysa och debattera svåra ämnen som det av tradition bara viskats om folk emellan. Det är en välgörande process.

Den 16:e maj håller Sveriges Byggindustrier sin stämma i Stockholm och om ingenting går i baklås blir det starten på ett helt nytt förhållningssätt till etiska frågor i praktiken.

Sveriges Byggindustrier har 3 200 medlemsföretag. Det finns ytterligare omkring 97 000 byggföretag i landet. Nu är BI på väg att höja ribban rejält när det gäller vad som krävs av ett företag för att få bli medlem. Detsamma för vad som krävs för att få fortsätta som medlem.

Det stämman har att ta ställning till är en uppförandekod med rejäla tänder. Det blir i så fall ett stadfästande av vad de flesta av branschens medarbetare känner och vill. Det är den bilden man vill ha av sin bransch.

De tre föreningarna är Open BIM, Building Smart och Fi2

Förvaltningsinformation, som var och en specialiserat sig på olika aspekter av möjligheterna med den nya digitala informationsteknologin. De tre stämmorna har nu lett till beslutet att gå samman i den nya föreningen BIM Alliance Sweden.

Syftet är att skapa ett enhetligt forum för BIM-frågor i ett större, mer heltäckande sammanhang och att kunna delta fullt ut i internationella nätverk där BIM-frågor drivs systematiskt, underströk företrädare för de tre föreningarna, Rikard Espling, Open BIM,  Mats Broman, Fi2 Förvaltningsinformation och Väino Tarandi, Building Smart.

Den nya föreningen BIM Alliance Sweden startar sin verksamhet 1 januari 2014 och föreningen öppnar för fler intresseföreningar och organisationer med anknytning till BIM att ansluta sig.

Det känns hoppfullt.

BIM har diskuterats, debatterats, kritiserats men också tillämpats som teknik i många år redan. Det är som öar av teknikutveckling inne i olika företag som hittills undantagslöst aldrig lett till ett 100-procentigt genomförande genom hela processen, från idé till förvaltning och drift. Det har varit en blandning av initiativ från eldsjälar liksom mer strategiska beslut att skaffa sig kunskaper i framkanten på en utveckling som de flesta ser som byggsektorns framtid.

Professorn i Digital Architectural Design vid University of Salford i England, Arto Kiviniemi,  använde liknelsen om blinda munkar som undersöker en stor elefant och försöker förstå hur den ser ut. En sitter vid halsen, en annan vi foten. En har en hand på snabeln, en annan på svansen.

Var och en kan ”se”, känna, sin del. Men ingen har helheten. Men denna kommer – BIM har blivit en statsangelägenhet, rapporterar Arto Kiviniemi.

I Storbritannien har regeringen tagit det strategiska beslutet att med hjälp av sina upphandlingar se till att BIM implementeras i alla led. Detta är obligatoriskt sen 20 maj 2011. Det ska stöpa om en sektor i kris till att bli världsledande.

Men målet är högre satt ändå: Det blir verktyget att nå energi- och miljömålen.
Det är de usla statsfinanserna som tvingar fram regeringens helhjärtade BIM-satsning, menar Arto Kiviniemi. De stora bygginvesteringar som måste göras de närmaste åren inom infra, skolor, sjukhus, bostäder och lokaler kan inte en traditionell byggsektor klara till rimliga kostnader.

Andra länder som Singapore, Norge, Finland, Tyskland och USA ligger alla långt framme när det gäller olika delmoment inom BIM liksom i offentligt beställartryck i kraven på BIM. Men tecken finns redan att Storbritannien har hittat en framgångsväg, menar Arto Kiviniemi.

Vi får något mycket konkret att benchmarka med, det är perfekt. Processen är i gång.

Nu har två franska forskare, Hervé Le Bras och Emmanuelle Todd, bägge antroprologer och historiker, kommit ut med en ny bok, ”Le Mystere français”. I den använder de sina specialistlämnen för att ställa en diagnos på dagens Frankrike. Boken är en uppföljare på deras bok från 1981, ”L’Invention de la France” som använde samma grepp.

Mycket har hänt landet under de gångna åren. På väg in i det postindustriella samhället har faktiskt landet – till skillnad mot Tyskland som gått den motsatta vägen – avindustrialiserats. Framför allt i norra Frankrike har industsridöden brett ut sig. Hundratusentals enklare industrijobb har försvunnit. Och nu är även den statsägda fordonsindustrin illa ute.

Grannen i norr, Tyskland, har under samma tid gått i motsatt riktning. Tillverkningsindustrin har ständigt uppdaterats med den senaste tekniken. Därför kan Tyskland som nation tävla med Kina om att vara världens etta som exportör av industrivaror. Mer avancerade tyska exportprodukter, fordon, verktygsmaskiner drar helt enkelt in mer till nationalräkenskaperna. Tyskland är därmed fortfarande det skakiga Europas absoluta styrkepunkt.

Men Frankrike är inte utan styrkepunkter, menar Le Bras och Todd i en intervju i franska L´Express härom veckan. Landet har sedan 1981 gjort ett gigantiskt kunskapslyft. Om befolkningen fortfarande kunde liknas vid en pyramid så utgjordes den breda basen av människor med mycket låg utbildning. På toppen fanns eliten som efter sin diplomerade examen, Le Baccalauréat, gick vidare till universiteten, helst någon av de fem ”Les Grandes Ecoles” som med automatik ledde till karriärer i toppolitik eller näringsliv.

I dag har pyramiden vänts upp och ned. Kunskapen har demokratiserats, menar forskarna. Unga fransmän har aldrig varit så välutbildade och i dag saknar bara 10 procent någon form av diplomerad utbildning.

Men vad ska man jobba med? De unga deppar. Att majoriteten nu har högt kvalificerade utbildningar har skärpt konkurrensen om de bästa jobben och lönerna är inte vad de har varit inom område för område. För många blir det en lärarbana som blir lösningen.

Men i det postindustriella Frankrike finns det ändå både en växande produktionskapacitet och världsledande kunskaper – nämligen inom byggindustrin. Flera av världens största byggföretag som Vinci och Bouygues tävlar framgångsrikt med kinesiska byggare ute i världen, franska arkitekter har en urstark ställning på toppen av byggprocessen och när det gäller de viktigaste framtidsfrågorna för bygg som energi, miljö och stadsplanering förhåller sig den franska staten påfallande nykter. Miljöpolitiken, La Grenelle, visar färdriktningen. Men företagen utvecklar metoder och teknik. Byggsektorn och kunskapsundret kan sammantaget bli Frankrikes väg ur dess övriga kriser.

I den amerikanska nättidningen CSM.com beräknar flera energianalytiker att USA 2016 är världens största gasproducent. Men det politiska motståndet är i majoritet. Den rekordbilliga gasen har i princip exportförbud. Detta gör att pris på olja och bensin pressas ner vilket gynnar både amerikanska konsumenter och producenter. Många räknar med en återflytt av den tillverkningsindustri som  satsade på tillverkning i Mexiko eller Kina. Det ger i så fall många nya jobb och blir ett rejält tillskott till den amerikanska ekonomin på sikt.

Tekniken som är på väg att åstadkomma allt detta kallas hydralisk spräckning, tracking. Den möjliggörs av att man i dag kan borra ner genom jordskorpan till mycket stora djup och borra både vertikalt och horisontellt. På någon kilometers djup finns det i stora områden lager av mörk skiffer som binder naturgas. En blandning av vatten, sand och kemikalier pressas under hårt tryck ned i borrhålet vilket spräcker skiffern och frigör gasen.

CSM.com rapporterar hur även små privata markägare runt om i USA nu skaffar sig stora sidoinkomster genom att sälja koncessioner till gasbolagen. Men man rapporterar också problem som att gas tar sig in i grundvattnet. Det kan komma en gaslåga ur kökskranen.

Nu diskuteras även de klimatfördelar naturgasen har jämfört med olje- och kolförbränning. Främsta fördelen är drastisk lägre utsläpp av partiklar och sot, ett par av de faktorer som forskarmajoriteten sätter i samband med klimatförändringarna.

Men klimat- och energiforskare har också andra frågor att överväga. I början av april rapporterade brittiska Economist om hur den globala uppvärmningen håller på att sakta in. Samtidigt som partikelhalten fortsätter att öka i snabb takt. Det är ett svårförklarligt dilemma för forskarvärlden, minst sagt. På tio år efter år 2000 har världen släppt ut ytterligare 100 miljarder ton koldioxid i atmosfären.

Trots detta har uppvärmningen legat stilla de senaste 15 åren, rapporterar Economist. Den femåriga medeltemperatursen på  2000-talet ligger bara en grad över motsvarande i början av 1900-talet.

Den långa artikeln ”A sensitive matter” pekar på forskarnas och de olika klimatmodellernas svårigheter att förstå de minst sagt komplexa samband som skapar vårt klimat. Partikelhalten som 1750 var 280 ppm kommer att med nuvarande utsläppstakt att ha fördubblats till 2040-talet. Nästa fördubbling kommer därefter på 2080-talet.

Men sambanden mellan vad människor åstadkommer och hur detta påverkar naturliga förlopp när det gäller klimatet tycks bara bli mer och mer komplicerade ju mer forskarna försöker mäta och förstå sambanden. Blir klimatet varmare? Blir det kallare?

Låt oss säga att vi arbetar mot ett rörligt mål tills forskarna vet mer bestämt. Det är inte enbart medeltemperaturer som är den enda parametern. Istäcket på Nordpolen smälter . Våldsamma orkaner blir fler. Vi människor blir fler. Det är för detta vi måste bygga världen.

Byggsektorn är mitt uppe i en snabb förändringsprocess.

Utvecklingen har inte stått stilla efter NCC:s Hallstahammarfabrik. Den har stadigt fortsatt inom ett flertal företag men under mindre uppseendeväckande former kanske. Ett av de senare exemplen är Veidekke Max som tillämpas i företagets egna projekt. Det ger möjlighet att styra och påverka processen hela vägen med betydande inslag av prefab.

När NCC konstruerade sin Hallstahammarfabrik kommenterade Byggnads dåvarande förbundsordförande att han som gammal murare föredrog platsbyggda projekt utförd av riktiga byggnadsarbetare, hans medlemmar. Det är förståeligt.

Hos NCC Komplett byggdes husen i fabriksmiljö av medarbetare som tillhörde IF Metall. Det var också dessa som följde med de färdiga husdelarna ut till projektplatsen för slutmontage.

Den stora trenden i denna utveckling är att mer och mer av byggjobben utförs av andra än byggnadsarbetare, Byggnads medlemmar. Det gäller inte minst småhusmarknaden. Som media nyligen har rapporterat går det inte bra för Byggnads ekonomiskt. Man har tappat medlemmar och ser ingen omedelbar ljusning på den horisonten. Ett annat ekonomiskt bakslag är kostnaderna för den inkomstförsäkring för medlemmarna som förstärkning av a-kassan vid arbetslöshet.

Försäkringen har visserligen avskaffats men fortsätter att dra stora kostnader för förbundet. Därtill har man den omfattande förlusten av att man förlorade målet i Europadomstolen om granskningsarvoden. Det handlade om 200 till 300 miljoner kronor om året som arbetsgivarna levererade till Byggnads centralt. För både oorganiserade byggnadsarbetare såväl som Byggnads medlemmar.
Sammantaget har detta lett till ett förbund som visserligen har omorganiserats för att bättre klara de lägre intäkterna men som ändå går med mycket kraftigt underskott varje år. En förklaring till detta är att man fortfarande efter omorganisationen har mer än dubbelt så många ombudsmän jämfört med andra LO-förbund, som exempelvis IF Metall.

Men där de flesta LO-förbund har förtroendevalda ombud som företrädare, betalda enligt Förtroendemannalagen av sina arbetsgivare, är Byggnads ombudsmän anställda och avlönade av Byggnads.

De har på detta sätt ett mycket tydligt egenintresse att värna. Och i förbundet har de mäktiga ombudsmännen alltid sista ordet. När förbundet lade sitt stora strejkvarsel inför den 12 mars, kom det som en blixt från en klar himmel för motparten, Sveriges Byggindustrier. Förhandlarna hade skilts åt några timmar tidigare och Byggnads förhandlare gick till sina stora delegationer, Byggnads mäktiga ombudsmän.

Där gör man sig inga illusioner om vilken fråga som håller medlemmarna sammansvetsade och på tå och fast i uppfattningen att ”det är vi mot dom”. Och kittet är den egentliga kampen – att behålla ackorden, grundbulten i Byggnads affärsmodell.

Årets huvudkrav på huvudentreprenöransvar och arbetsmiljö var bara avsedda att maskera kampen för Byggnads nuvarande affärsmodell. Byggnads behöver en rejäl strejk då och då för att hålla ihop gänget. Och samtidigt fortsätter den samlade byggsektorn att utvecklas på egen hand. Utan Byggnads.

Geopolitiskt är det en ny värld. Baltikum, Polen, Ryssland – världen har öppnats sig österut och Stockholmsregionen är navet med en årlig tillväxt på 40 000 invånare.

Hur kommer det sig att vi är så dåligt rustade för uppgiften?

Det tar tid att lotsa stora projekt genom planerings-, konstruktions och detaljplanestadierna.

Berör projekten flera kommuner kan motstånd och problem bli oöverstigliga.
När Stockholms Handelskammares mångårige chef Peter Egardt utsågs till landshövding i Uppsala län var hans första initiativ att tillsätta en bred och djup arbetsgrupp med inriktning på länets och regionens behov av klarsyn på tillväxtens konsekvenser.

Budskapet var entydigt: Så här ser tillväxten ut nu, så här ser inflyttningen ut. Vi saknar verktyg och metoder att hantera utvecklingen i tid. Detta måste vi ändra på.

I tisdags kväll mötte Peter Egardt årets avgångsklass på Fria Byggakademiens högtidliga avslutning 2013 hos Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA.

Idén bakom Fria Byggakademien är att ge kunskaper och i samhälle, kultur och idéströmningar som ett sätt att placera in byggsektorn i ett större sammanhang.  Under akademiens 49 första år har över tusen deltagare gått igenom programmet.

Bland deltagarna finns inte bara teknologer, arkitekter, jurister, tekniska konsulter utan även ingenjörer som sitter mitt uppe i den beredande, ärendehanterande kommunala byggbyråkratin.  Mötet med Uppsalas landshövdings tillväxtstrategi är en god ögonöppnare.

Som kungens befallningshavare styr han över statens intressen via länsstyrelse och ser till att lagar och förordningar följs. Men han har också som uppgift att främja länets långsiktiga intressen och utveckling.

Med sitt perspektiv från handelskammartiden handlar det om hur regionen ska rustas och utformas för att på bästa sätt ge plats för ytterligare 800 000 invånare. Med normal förändringstakt är uppgiften helt enkelt omöjlig att genomföra.

Det är en insikt som Uppsalas landshövding förmått att samla länets 22 kommuner med samtliga kommunalråd kring. Tillsammans har de skapat ett bostadsprogram, en avsiktsförklaring som ska ge 25 000 nya bostäder på fem år. Man håller gemensamt på att säkerställa marktilldelningen. Över kommungränserna och i samverkan. Man använder markansvisningar för att öka konkurrens mellan olika byggherrar och ökar byggandet av studentbostäder efter många års försummelser.

Ovanpå detta åtar sig länsstyrelsen att halvera sina egna handläggningstider.
Uppsala kommun är en god förebild. Att genomföra en radikal tempohöjning i samhällsbyggandet är en verklighetsanpassning som man  ännu är relativt ensam om.  Fler lär följa. Verkligheten är en sträng mentor i samhällsbyggandet.

Det finns en enkel och slagkraftig dramaturgi bakom budskapen till media. Bygg är en farligare verksamhet än många andra. Därför måste säkerheten byggas in i själva processen. Skyddsutrustning i all ära – den ska självklart användas av alla och gemensamma säkerhetsrutiner ska följas till punkt och pricka – men till syvende och sist är ändå säkerheten en livsviktig fråga där varje medarbetare också har ett personligt ansvar. Även om det yttersta juridiska ansvaret alltid ligger på företagsledningen.

Men är synen på byggsektorns dödsolyckor och arbetsmiljöfrågorna något som skiljer arbetsgivare och fack åt?

Antalet dödsolyckor inom byggsektorn har på bara ett drygt decennium halverats, från i snitt 11,8 dödsolyckor per år till sex 2012. Enligt Sveriges Byggindustrier och deras medlemsföretag är det definitivt sex för mycket. Jakten mot en nollvision pågår. Noll dödsolyckor.

Om Byggnads hade samma omsorg om säkerhetsfrågorna som arbetsgivarna inom Sveriges Byggindustrier, skulle de driva frågan om dödsolyckor på ett helt annat sätt än vad de gör idag. Det finns ett rakare sätt att nå målet. Angrip problemarbetsplatserna.

Byggnads riktar in sina stridsåtgärder mot de arbetsgivare de kommer åt. Det handlar uteslutande om den välorganiserade, välstrukturerade och välskötta delen av byggsektorn – de företag som omfattas direkt av Byggavtalet.

Det är drygt 3 200 företag som i dag uppfyller de kriterier på välskött ekonomi och god etik som BI:s medlemsföretag avkrävs. Ett företag som i dag ansöker om medlemskap måste redovisa två årsredovisningar godkänd  handel och vandel.

Byggnads fokuserar uteslutande på de största bolagen i BI:s medlemskrets när de varslar. Varför?

Därför att det är i dessa så gott som undantagslöst välskötta företag med strikt säkerhetsarbete som de har en facklig struktur lämpad för konflikt.

Där finns fackklubbar, MB-klubbar, som  på betald arbetstid kan agera för konflikter utan eget ekonomiskt risktagande. De lagda varslen kan däremot beräknas kosta företagen omkring 200 miljoner kronor per strejkdag.
Kommer Byggnads åt de verkliga säkerhetsriskerna i branschen? I de företag som tar genvägar för att hinna avsluta jobben snabbt och till låga priser?

Svaret är nej. Byggnads har inte radarn på den del av branschen som arbetar med dålig arbetsmiljö. Den delen är osynlig för facklig kontroll. I en mindre del av denna okända sektor har Byggnads tecknat hängavtal. Det finns cirka 9 000. Men inte ens dessa behöver frukta Byggnads kontroller. Byggnads påstår sig varsla för strid för en säkrare arbetsmiljö. Och riktar striden mot de som är bäst i klassen i fråga om säkerhet. Verkar det bakvänt?

Nej, inte om man ser frågan som en förevändning för en strid där det yttersta målet är att bevara fackets makt.

Till de överraskade får definitivt svenska staten och ytterst regeringen räknas. Den ansvarade för den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för EU-domstolens prövning av ärendetoch för att svensk lagstiftning står i överensstämmelse med EU:s grundläggande regelsystem.

Själva kärnan i den EU-juridiska prövningen var avvägningen mellan EU:s regler om fri rörlighet för varor, människor, tjänster och kapital inom unionen och den svenska föreningsrätten och långtida rättspraxis som tillsammans med svensk arbetsrättslig lagstiftning satte gränserna för vad som var tillåtna respektive otillåtna stridsåtgärder.

I Vaxholmsmålet förutsatte de flesta, både opartiska arbetsrättsexperter, svenska regeringen och en samlad fackföreningsrörelse, att de svenska arbetsrättsliga reglerna kring tillåtna stridsåtgärder inte stod i konflikt med EU:s regler om den fria rörligheten inom unionen.

Men när frågan väcktes om det lettiska företagets behov av att kunna förutse sina lönekostnader om bolaget tvingades in i det svenska kollektivavtalssystemet och Byggnadsavtalet, kom domstolen fram till att avtalets konstruktion var sådan att kostnaderna var svåra eller omöjliga att förutse.

Därmed uppstod ett stort hinder till nackdel för utländska företag som ville lägga offerter på svenska bygguppdrag, i praktiken ett ur EU-perspektiv otillåtet handelshinder.

Stridsåtgärderna från Byggettans sida för att konkurrera ut ett gällande lettiskt kollektivavtal var därför inte tillåtna.

Härom veckan publicerades en rapport från de oberoende juristerna i ILO:s expertkommitté som ger LO och TCO rätt i fråga om att Lavallagen strider mot föreningsrätten.

De uppmanar den svenska regeringen att ändra lagen och kompensera Byggnads och Elektrikerförbundet för skadestånden de tvingats betala till Laval. Sammanlagt fick Byggnads och Elektrikerna betala tre miljoner kronor i skadestånd till Laval för de ekonomiska skador som ledde till att bolaget efter stridsåtgärderna gick i konkurs.

Det är lätt att missuppfatta ILO-experternas uppfattning när det gäller Lavallagen och det rättsläge som gällde när stridsåtgärderna vidtogs 2004–2005.
Regeringen bar det yttersta ansvaret för att det svenska rättssystemet också skulle omfatta det då nyblivna medlemsslandet Lettlands byggbolag när det var verksamt i Sverige. EU-domstolens avgörande i frågan från våren 2008 visade på att den svenska lagstiftningen inte levde upp till EU:s principer.

Den nya Alliansregeringen hade egentligen inte någon annan uppfattning i sakfrågan än vad dess företrädare Socialdemokraterna hade haft, men tillsatte en utredning som så småningom utmynnade i Lavallagen.

Men inte heller denna lever upp till de regler som gäller enligt internationella åtaganden, i detta fall ILO:s, Interntional Labour Organizations. ILO kräver därför att lagen ändras och att de skadestånd som facken betalat återbetalas eftersom de bara följde svensk lag.

LO och TCO ser i uttalanden efter ILO-rapporten detta som en stor framgång för sina ståndpunkter. Och det är det på så sätt att tre miljoner kronor är en relativt stor summa pengar. Det är även en framgång när det gäller juridiken bakom Lavallagen. Lever den inte upp till såväl EU-kraven som ILO:s krav måste den ändras.

Men det ändrar inte EU-domstolens ställningstagande 2008. Det handlar om regeringens ansvar för fungerande lagstiftning.

Ett motiv kan vara att man på detta sätt gör ett försök att sätta både arbetsgivarsidan inom Svenskt Näringsliv och hela LO-kollektivet med exportberoende IF Metall i spetsen i en tvångssituation där de skulle tvingas hjälpa Byggnads få gehör för sina krav på BI.

Allt för att rädda principen att det är exportföretagen som sätter märket för hur stora lönekostnader den svenska ekonomin tål utan att skadas.

Men detta är ett vågspel för Byggnads. Oddsen för att den taktiken skulle lyckas är inte goda.

Bakom kravet på ordning och reda döljer sig problemet att Byggavtalet inte klarar av att leverera arbetsfred till de kollektivavtalsbundna företagen inom BI.

Både 2011 och 2012 har byggföretagen trots avtalen plågats av hundratals lokala och regionala konflikter efter oenigheter kring prestationslöner. Dessa konflikter, denna brist på arbetsfred, har i många fall lett till att byggprojekten har försenats.

Att arbetsfreden trots det centrala Byggavtalet inte kan värnas får därför alltfler byggentreprenörer att anlita bemanningsföretag eller underentreprenörer i stället för att arbeta med egen personal.  Det är en trendmässig förändring i byggprocessen som Byggnads nu satsar allt på ett kort för att stoppa.

Byggnads krav på förändringar i företagens möjligheter att anlita underentreprenörer är därför en rent facklig maktfråga. Kanske till och med en överlevnadsfråga på sikt.

Att arbeta med bemanningsföretag eller underentreprenörer med andra avtalsparter än BI och Byggnads leder visserligen till högre lönekostnader totalt sett i projekten men är samtidigt en garanti att projektet inte försenas av brist på arbetsfred. Symtomatiskt nog så drivs dessa projekt ofta effektivare på tidlöner än på ackordlöner.

Kravet på "ordning och reda" är ett försök att tvinga in bemannings- och underentreprenörsförhållanden i det konfliktfyllda Byggavtalet.

När Byggindustrin på nytt tagit upp traditionen att skildra detta så är det för att sätta fokus på all den progressiva energi som finns i byggsektorn.

Under det senaste decenniet har många fångats av olika problembeskrivningar av branschen. Flera rapporter från 2000-talets början har fokuserat på att byggprocessen är splittrad, att deltagarna i byggprojektens olika delar har motstridiga intressen och därför agerar som de gör.

Kombinera denna bild med rapporter om svartekonomi, jobb-trafficking, byggfel, arbetsmiljöproblem och annat så får allmänheten naturligt nog en bild av en samhällssektor med stora problem.

Varför ska man uppmuntra sina barn att söka sig till utbildningar inom ett så stort problemområde?

Många har ifrågasatt den mörka bilden. Så också vi. Byggsektorn är motsatsen till nidbilden, den är en mäktig, progressiv kraft i samhällsbygget och därmed ett naturligt mål för alla unga som står inför sina kommande yrkesval och studieinriktningar.

Det som skiljer Byggindustrins upplaga av Årets Bygge 2013 mot förlagan, Karl-Erik Synnemars artikelserie för över 20 år sedan, är den starka förändringsbenägenheten som sedan flera år genomsyrar hela byggsektorn. Den stora trenden är möjligheterna att ta byggprojekten från ingenjörsstyrd hantverksnivå i stor skala till high-tech.

Skickligt hantverk kommer med största sannolikhet alltid att vara en av de viktigaste ingredienserna oavsett projektets art. Men nya tekniska verktyg och arbetsprocesser som bim, lean och nya samverkansformer sätter samarbete och systematiskt lärande i högsätet på ett sätt som i sig blir en enande kraft för hela byggsektorn.

Det är inte längre vi mot dem. Det är bara vi. Oavsett om vi är byggnadsarbetare, arkitekter, ingenjörer, installatörer eller fastighetsförvaltare är vi i fortsättningen alltid medarbetare i projekt som kan tävla i Årets Bygge. Oavsett om vi har turen att uppmärksammas av tidningen Byggindustrin som goda exempel eller kanske blir det först nästa år.   

Murare nummer två var mer rakt på sak: ”jag tjänar XX pengar i timmen.”

Men den tredje muraren hade ett helt annat svar:
”Jag? Jag håller på att bygga världens mest fantastiska katedral!”

Exemplet återfinns i en lång rad managementböcker som handlar om olika aspekter av vad som gör vissa företag framgångsrikare än andra och framför allt om människorna i dessa företag som ju är de som får saker att hända på ett positivt sätt.

Tillbaka till de tre murarna. Vad tror du hände med dem efter bygget av just denna katedral?

De två första klarade sig förhoppningsvis bra. De hade yrkesmässigt extremt näraliggande mål och mycket realistiska uppfattningar hur de skulle nå dem. Ordning och reda, pengar på fredag.

Med den tredje är möjligheterna fler. Kanske blir han lagbas, en blivande platschef, ingenjör, byggmästare eller rent av en arkitekt. Kombinationen av djupa yrkeskunskaper och visioner öppnar för många karriärvägar.

I fredags förra veckan samlade WSP och Byggindustrin ett 80-tal deltagare från byggföretag, byggherrar, arkitekter, konsulter och andra med specialintresse för bim, building information modeling, i ett fullsatt seminarium på hotel Clarion i Skanstull i Stockholm.

Bim är ett hett ämne sedan fem-sex år och den 22 april håller den övergripande intresseföreningen Openbim lämpligt nog ett stort seminarium på nybyggda Clarion Hotel Arlanda. Lämpligt eftersom just detta hotell är ett gott exempel på hur långt bim nått inom byggprocessen fram tills i dag.

I fredags var frågan för seminariet ”Vem tjänar pengar på bim?”

Frågan är berättigad. I många företag inom hela byggsektorn finns det exempel på olika långt gångna bim-strategier. Det är – trots alla eldsjälar som brinner för frågan – en bit kvar till 100 procent bimade projekt.

Men för varje år tillkommer nya pusselbitar som för mot målet. I fredags rapporterade Mats Franzon, byggteknikråd på Akademiska Hus om hur fem stora statliga byggherrar och fastighetsägare samordnar sina bim-strategier och är på väg att ta nästa steg. Ann-Therese Albertsson, projektledare för införandet av bim hos Trafikverket, gav motsvarande bild av hur verket som beställare utvecklar sina krav på bim inför större upphandlingar.

När dessa stora offentliga byggherrar ökar sin egen användning av bim kommer det att få omvälvande återverkningar för hela byggprocessen.

Visionen för bim är att det ger en övergripande bild av helheten där förvaltningen av byggnaden är det logiska slutsteget.

Bim kan med andra ord ge oss hela katedralen i tre, fyra, fem och sex dimensioner  – och den talar till oss med precis de fakta vi för ögonblicket behöver. Det jämställer oss med den tredje muraren.

Konsekvensen är att förhållandena före lagändringen 1988 – som gjorde objektsanställda byggnadsarbetare tillsvidareanställda –  på flera sätt håller på att återställas. Fler av projektens ledande entreprenörer väljer hellre att genomföra sina viktigaste  projekt via underentreprenörer snarare än med egen personal om risken för konflikter och förseningar bedöms som stora.

Det är för 25 år sedan som slutpunkten sattes för den långa striden om anställningsförhållandena i byggbranschen. Efter  alla lagstiftade arbetsmarknadsreformer som 1970-talets S-regeringar initierat, hade ett område, bygg,  på grund av sin särskilda natur lämnats utanför själva kärnan i lagen om anställningsskydd, las.

Det fanns en facklig styrka i självständiga, väl fungerande och attraktiva bygglag som erbjöd sina yrkeskunskaper och bemanning åt det högstbjudande byggbolaget. De bästa lagen fungerade som lokomotiv lönemässigt också för övriga arbetslag. Här fanns en dynamik som gynnade både byggföretagen och den fackliga motparten.

Men Byggnads hade i princip två invändningar mot objektsanställningar för sina medlemmar. Den första att byggnadsarbetare inte fick samma anställningsskydd som andra på arbetsmarknaden.

Den andra invändningen var att man på detta sätt också ställdes utanför en rad rättigheter som följer av las som förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda liksom mbl, medbestämmandelagen.

Det tydligaste exemplet på att reformen som gav objektsanställda byggnadsarbetare tillsvidareanställningar inte var en förhandlingslösning mellan fack och arbetsgivare utan en partsbeställd lagändring var att Byggnads ograverat kunde föra med sig förhandlingsordningen från objektstiden in i systemet när  arbetslagen fick fasta anställningar hos främst de stora byggbolagen i storstäderna.

Därför kunde ackorden även fortsättningsvis regelbundet att omprövas var tredje månad men nu utan att någon enskild arbetstagare behövde riskera jobbet. Det är detta som ger Byggnads en unik maktställning i byggprocessen. Frihet att kräva till ett minimum av ansvar vid lokala konflikter. Kommer man inte överens och den så kallade stupstocksregeln utlöses som drar ner byggnadarbetarens lön till en miniminivå, sjunker motivationen och därmed arbetstempot. Ett välkänt faktum för de flesta byggföretag som hittills ofta vikt ner sig inför detta faktum.

Med underentreprenörer i stället för egna anställda i sina stora projekt ligger ansvaret för produktivitet och kvalitet i stället på dessa. Samtidigt som huvudentreprenören flyttar sina egna anställda till mindre känsliga projekt eller säger upp dem på grund av arbetsbrist.

Detta är marknadens stora tryck på årets avtalsrörelse som just inletts mellan Sveriges Byggindustrier och Byggnads. De två huvudalternativen för förhandlingarna blir därför om man hittar modeller som tillgodoser arbetsgivarnas behov av en förutsägbar och transparent byggprocess som underlättar att arbeta med egna anställda eller om vi får en stärkt roll för det växande antalet CM-liknande företag.

Målet är unikt. Det handlar om föreningsrättskränkningar. Arbetsgivarna pekar på att samtidigt som två procent av medlemsföretagen representerades i förbundens styrelser, förhandlingsdelegationer eller motsvarande organ i Svenskt Näringsliv så siktade varslen in sig på just dessa två procent.

När strejken bröt ut i april förra året fanns 85 procent av de strejkande inom just de företag där de förtroendevalda arbetsgivarrepresentanterna arbetade.

PLR och VVS Företagen anser att detta är ett flagrant exempel på föreningsrättskränkning.

Och för en utomstående är det lätt att misstänka att varslen läggs enligt detta mönster just för att avskräcka:

”Tänk på att om du representerar arbetsgivarna så är risken mycket stor att just ditt företag kommer att väljas ut vid nästa konflikt!”

Nu är inte PLR eller VVS Företagen de första branscher som får känna av fackens strävan att lägga så giftiga varsel som möjligt. Det ingår sedan länge i den fackliga strategin att ställa arbetsgivarna inför så stor ekonomisk risk som möjligt samtidigt som man minimerar sina egna kostnader.

Men även med detta i beaktande – någon stans går gränsen där metoden har gått för långt.

Frågan AD har att besvara är om det gäller fjolårets storkonflikt inom plåtslageri och VVS i förhållande till föreningsrätten, den positiva rätten att organisera sig för att driva sina frågor.

 Att frågan drivits redan från början av konflikten med sådan energi från arbetsgivarna är bevis nog på hur medlemsföretagen såg på frågan.

När det gäller plåtslageri är det en förhållandevis liten bransch med många småföretag. Småföretag har aldrig varit Byggnads specialitet. Facket ser till och med en stor grad av misstänksamhet på det faktum att de är små och många. Det gör dem svårare att kontrollera.

Därför väljer Byggnads att koncentrera sig på de stora bolagen, där man oftast har en facklig struktur på plats med egna förtroendemän och företag som lättare låter sig överblicka s och analyseras.

Inom byggentreprenörsledet koncentreras det mesta av de fackliga ansträngningarna på förhandlingarna med de fyra, fem största. Därefter – i fallande skala på de närmaste nivåerna där under. 

I PLR:s och VVS Företagens konflikt reagerade medlemsföretagen, inte minst de små, med det orättvisa i situationen. Tre veckor in i konflikten tillgrep man därför den unika svarsåtgärden att tillgripa lockout av Byggnad s medlemmar. Det är 30 år sedan något sådant sist hände. Men motivet var ett rättvisekrav från övriga medlemsföretag förutom de strejkdrabbade – att inget enskilt företag skulle gynnas av Byggnads jakt på de förtroendevaldas företag.  Lockouten var ett försvar för fri konkurrens trots elakt spel.

Det finns med andra ord också en konkurrensrättslig aspekt på Byggnads agerande. Vid sidan av den viktiga föreningsrättsliga.

Så vad händer när någon kommer som ställer sig utanför de flesta regler och normer som fortfarande utmärker den svenska modellen?

Det enkla svaret är: Det får vi se i vår.

Elektrikerna inom SEF lade i tisdags eftermiddag, innan ens de första trevande förhandlingarna inletts, ett historiskt omfattande strejkvarsel som ska utlösas klockan 05:00 måndagen 1 april –  i påskveckan.

Ur Elektrikernas synvinkel är varslet ett omedelbart svar på vad de upplever som Elektriska Installatörsorganisationens, Eio, ensidiga uppsägning av Inkasseringsavtalet.

Elektrikerna har en konfliktfylld historia som ofta dragit in byggföretag och deras anställda trots att byggarbetsgivare och Byggnads  egna avtal varit klara. Sedan 1993 har Elektrikerna varit inblandade i 26 konflikter. Bara sex av åren efter 1993 har varit konfliktfria, visar statistik från Eio.

En förklaring till de många konflikterna är att Elektrikerna förfogar över ett mäktigt vapen. Med små kostnader för det egna förbundet kan man genom att ta ut ett fåtal viktiga elektriker i strejk på strategiska platser inom processindustri, kraftverk, storbyggprojekt, exportindustri och andra nyckelfunktioner lamslå stora delar av näringslivet. Eio  som har det otacksamma uppdraget att hålla samman förhandlingarna med elektrikerna som finns utspridda i  samtliga övriga arbetsgivarförbunds företag. Eio utsätts – det är Elektrikerna mycket medvetna om –  av ett enormt tryck från övriga arbetsgivarförbund att till varje pris gå Elektrikerna till mötes och undgå en totalförlamande konflikt.

Så ser de verkliga maktförhållandena ut på arbetsmarknaden fortfarande 2013.
Att kravet från Elektrikerna åter igen gäller en förlängning av det i flera led totalförbjudna Inkasseringsavtalet från 2007, är lika pinsamt för både den fackliga sidan inom LO som besvärande för samtliga berörda arbetsgivareförbund.

Europadomstolen förbjöd 2007 Byggnads att tillämpa paragrafen om granskningsarvoden i dåvarande Byggnadsavtalet med Sveriges Byggindustrier och slopade den. Elektrikerna som hade en liknande paragraf, ersättning från sina arbetsgivare för att granska ackorden, vägrade och tog till en omfattande strejk och tvingade till sig en tvåårig övergångslösning. Som efter nya konflikter förlängdes.

I höstas sade arbetsdomstolen, AD, ifrån. Kravet strider mot svensk och internationell rätt. Efter Europadomstolens historiska avgörande 2007 står det glasklart att begreppet rättvisa även omfattar oorganiserade arbetstagare och att avgifter från arbetsgivare till allmänfacklig verksamhet är olaglig. Att Eio i likhet med dessa avgöranden vägrade förlänga olagligheterna var logiskt.

För alla utom för Elektrikerna. Fortsättning följer.

Färre tidningar gick på djupet i frågan varför det var så svårt att få lönsamhet i pc-investeringarna.  Och satsningarna såg dessutom helt olika ut i olika företag. Företag som tog till sig cad-cam-tekniken i sitt tekniska konstruktionsarbete kom ganska snabbt upp på rälsen med ökad produktivitet som följd.

Detsamma gällde andra tillämpningar inom tillverkningsindustrin. Här fanns grunden för industrirobotar och rent allmänt industrins automatisering. På kontorssidan och för tillämpningar i mindre företag tog det längre tid.

Det fanns ju sällan experter inom organisationslära till hands att rådfråga om hur man bäst skulle länka in den nya tekniken. Och datateknikerna? De hade ingen susning om företagandet i sig, de var experter på hårdvaran och kanske ms-dos-programmering och några nyttoprogram. Och där stod vd och kliade sig i huvudet. Skulle han satsa på ytterligare några databurkar eller inte? Skulle Pelle och Maggan ha nytta av dem i jobbet?

Hur som helst – det gick ett anta övergångsår från det att pc-nätverken installerades till dess att man lärde sig dra fulla nyttan av dem. Och under tiden kom generation efter generation av tekniska nyheter. Mer än en vd hann drabbas av en rejäl släng tekniktrötthet.

I dag, när vi har facit, får vi se den mellanperioden som ett nödvändigt ont. De flesta kom ut på rätt sida, blev mer produktiva, sekreterarna och rader av kontorister fick nya och mer kvalificerade arbetsuppgifter. Det var definitivt inte business as usual med företagen organiserade på samma sätt som tidigare, det var en ny och produktivare värld som öppnade sig.

Det går alldeles utmärkt att dra parallellerna till steget att införa bim i byggprocessen.

WSP har låtit Visus Media Research göra en serie djupintervjuer hos landets större fastighetsbolag för att ge en färsk bild av hur de förhåller sig till bim. Resultatet är blandat. En mindre grupp är aktiva, några är drivande när det gäller att ta till sig möjligheterna. Men majoriteten är avvaktande  eller ifrågasättande.

Undersökningen är en uppföljning av rapporten WSP lät Kairos Future göra härom året som just pekade ut byggherrar och därmed fastighetsägare som en central aktör om bim ska få genomslag genom hela byggprocessen.

På lite sikt är det självklart byggherren som har mycket att vinna på potentialen i bim.

Får man högre kvalitet till rätt, kanske lägre pris – utan förseningar dessutom – och ett kraftfullt digitalt verktyg för drift och underhåll utan att totalinvesteringen blir större jämfört med ett traditionellt projekt så borde det inte finnas mycket att tveka kring.

Där är vi inte idag. Byggherrarnas företag är i dag konkurrenskraftiga och välskötta utan bim. Dagens affärsupplägg fungerar utmärkt utan bim. Är inte bim i sammanhanget bara en svåruppskattad kostnad? Behövs den? Och förresten – vad är bim sett ur en byggherres perspektiv?

Några byggherrar som Trafikverket och Akademiska Hus är mitt uppe i processen att besvara den typen av frågor. För många andra saknas helt enkelt incitamenten.

Bolånetaket  är självklart en bromsande faktor. Det är för många nya bostadssökande svårt att få ihop till kontantinsatsen.

Mäklarstatistiken visar dock överlag ett tydligt mönster. Antalet bostadsaffärer är lägre än för några år sedan. Bostadsrätter är dock mer lättsålda än villor. Ute i landet har många regioner sett en utveckling där villapriserna knappt ökar i takt med inflationen.

Men här är för närvarande Stockholm och Göteborg klara undantag. Bostadsrätterna har ökat mer än villor, som trots allt fortsätter att öka i pris men i lugnare takt.

Den ekonomiska situationen för dem som faktiskt lyckas etablera sig på bostadsmarknaden i dessa tillväxtområden är trots alla spekulationer om bostadsbubbla eller inte, betydligt gynnsammare är för bara fem år sedan.

Snittpriset på en bostadsrätt i Stockholmsregionen är för närvarande 58 000 kronor per kvadratmeter. En lägenhet på 65 kvadratmeter kostar knappt 3,8 miljoner kronor.

En snittvilla i Stockholmsregionen kostar marginellt mer, 3,9 miljoner men är också mer än dubbelt så stor i bostadsyta.

Att räntan är låg och kanske sänks ytterligare på grund av finanskrisen, har de senaste fem åren halverat hushållens lånekostnader. Att låna 1 miljon kronor kostar i snitt efter skatteeffekten 1 800 kronor i månaden.

Multiplicera detta med fyra, fem eller mer så får hushållen fortfarande lägre boendekostnader 2013 än kanske någonsin i modern tid. För många ligger det ägda boendet klart under hyresnivåerna i det fortfarande hyresreglerade boendet.

I Stockholms stad står nu 400 000 i kö för bostad. Och kön och väntetiden växer på de fåtaliga hyresrätter som förmedlas.

De stora problemen är just alla obalanser som vi har byggt in i våra bostadsmarknader med både statliga och kommunala regleringar. Att lösa upp dessa går trögt och under hårt motstånd. Hyresregleringen lever trots förändringar till stor del kvar när det gäller det redan byggda.

Och de kommunala särkraven på bostadbyggande som bromsar möjligheterna för byggare som är verksamma i flera kommuner tycks snarare vara på väg att öka, visar nu senast Sveriges Kommuner och Landstings starka kritik mot Byggkravsutredningen.

Bostadsministern Stefan Attefall kan inte lösa den gordiska knopen med ett enkelt Alexanderhugg. Det handlar i stället om att lägga ett komplicerat pussel för att få ihop en fungerande helhetsbild.

Att det trots allt är möjligt, pekade Hyresbostadsutredningen strax före jul på. Med exempel på europeiska tillväxtstäder som  München och Hamburg. De och andra tyska tillväxtstäder har balans mellan tillgång och efterfrågan. De har ett system med friare hyressättning  men också inbyggda skydd mot hyreshöjningar under kontraktstiden.

Det är den långsiktiga balansen vi behöver. För tillväxtens skull.

Det var i stort sett scenariet före Industriavtalet. Mer eller mindre motvilligt fogade sig också de största medlemsorganisationerna inom LO, Kommunal och Handels, med flera, bakom tanken att det är exportföretagen som ska sätta märket i varje avtalsrörelse. Lyckas inte den svenska exporten är också de inhemska branscherna förlorare. Liksom samhällsjobben inom exempelvis vård, skola och omsorg.

Första avtalsrörelsen som följde principerna bakom Industriavtalet kom 1997 och satt hårt inne. Det mönstret har fortsatt i alla senare avtalsrörelser. Det är många parter som drar åt olika håll både på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan. Senast var det arbetsgivarna inom Teknikföretagen som lämnade modellen. Tidigare har bägge sidor inom handelns område gjort detsamma.

Inom bygg har bilden varit splittrad. Byggnads och Elektrikerna känner sig knappast bundna, men påverkas ändå via samordningen inom LO.

Trots allt gnissel har modellen i stort sett hittills fungerat. Ansvarsfulla löneökningar i paritet med högre produktivitet har för de allra flesta år efter år givit ökande reallöner och tillväxt i ekonomin i stort.

Men nu håller allt detta på att vändas upp och ned. Även de nivåer för löneökningar som bedömdes som ansvarsfulla under 2011 och 2012 har slagit hårt mot arbetsmarknaden och antalet jobb.

Orsaken är den internationella finanskrisen och de återverkningar den får även för länder med statsfinanserna i god ordning som den svenska.

Så här ser sambanden ut: Fram till 2007 låg löneökningarna i fas med den ökande produktiviteten. Därefter har löneökningarna stadigt legat omkring tio procent över produktiviteten, vilket även på kort sikt kan vara  förödande för den känsliga exporten.

Löneökningarna i Sverige är dubbelt så höga som i Tyskland och även jämfört med de länder som inte är så hårt drabbade av skuldkrisen.

I Sverige har kraven på framtida löneökningar hittills i stället trappats upp med krav på kompensation för tidigare visad återhållsamhet.

Frågan är nu om krismedvetenheten kan öka hos arbetsmarknadens parter i tillräckligt hög grad för att bryta detta. Den senaste varselvågen kan medföra att 750 000 jobb försvinner, enligt Dagens Nyheter i tisdags.

”Nu varnar experter för att fler varsel än tidigare verkställs. Orsaken är att de kommer så nära inpå inpå den förra finanskrisen och att eurokrisen fortsätter att slå mot näringslivet”, skriver tidningen.

Före den globala finanskrisen kunde för höga löneökningar neutraliseras så att de fick kronan att falla i värde, en ”devalvering”.  

Men nu har alla dessa ”normala” samband ställts på huvudet. Vi har ingen inflation. Den välskötta svenska ekonomin gör svenska värdepapper som statsobligationer till en trygg hamn för penningplacerare runt om i världen. Kronan blir därmed allt starkare vilket förstärker exportindustrins svårigheter.

Ska vi få stopp på varselvågen krävs det exceptionella insatser av alla parter i den stundande lönerörelsen. Vi skulle behöva uppfinna ett helt nytt industriavtal. Jag tror vi klarar det. Igen.

2012 har bara veckor kvar. Det mesta tuffar på i gamla hjulspår. Eller är det så egentligen?

I detta årets sista nummer publicerar vi två artiklar sidorna 10 och 14, som bägge sätter mänsklig miljöpåverkan i fokus. Två artiklar som signalerar angelägenhet och som efterlyser klarsyn och handlingsberedskap.

Den vanligaste reflexen hos människor i Sverige är att vi förväntar oss att initiativen i alla viktiga samhällsfrågor kommer från politikerhåll. Och är inte klimatfrågan den viktigaste av alla?

Härom året hade vi en rejäl debattomgång i våra spalter om koldioxidens roll för klimatförändringarna som de flesta trots allt erkänner pågår. Men beror det på koldioxidutsläppen eller beror det på mer naturliga variationer i jordaxelns lutning och därmed vinkeln på solinstrålningen eller variationer i jordklotets omloppsbana runt solen?

Det är 10 000 år sedan förra istiden och enligt normala tidtabeller snart dags för en ny istid. Det var också vad många inom forskarkollektivet varnade för så sent som 1970- och 80-talen.

I dag är en bedövande majoritet av inom den internationella forskarvärlden övertygade om att mänskliga aktiviteter, framför allt vår användning av fossila bränslen, driver fram en generell temperaturhöjning.

Nyligen avslutades det senaste klimattoppmötet som de flesta betecknar som ett misslyckande. Men ett resultat uppnådde men trots allt – Kyotoprotokollet förlängdes med åtta år.  Annars hade det löpt ut vid årsskiftet. Baksidan av uppgörelsen är dock uppenbar. Kyotoprotokollet binder bara en femtedel av världens länder vid de utsläppsmål som sätts upp.

Världens två ledande ekonomier, USA och Kina, fortsätter att stå utanför. I USA som håller på att göra sig fri från olje- och gasimport tack vare ny utvinningsteknik av kontinentens gigantiska gasreserver, är klimatförnekarna nästan lika starka i debatten som varningsrösterna.

Här kommer själva poängen: Vare sig på nationell eller på internationell nivå kan något politiskt ledarskap siktas som pekar mot större grepp i hur mänskligheten förvaltar sina energiresurser.

Läs gärna Elin Bennewitz intervju med den ledande svenske miljöforskaren Johan Rockström på sidan 14 där han betonar hur det politiska ledarskapet har abdikerat. Men han framhåller samtidigt hur den mänskliga kunskapen om vilka parametrar som är klimatpåverkande hela tiden fördjupas. Vår ökade förståelse öppnar för fler handlingsalternativ.

Men om politikerna inte kan samla sig till ett effektivt ledarskap?

Trots bakslaget i Doha nyligen är Johan Rockström optimistisk. Bristen på politiskt ledarskap gör att näringslivets hållbarhetssatsningar har en mycket stor betydelse. Engagemanget inom näringslivet håller på att fylla det vakuum som bristande politisk kraft har skapat. Nya affärsmodeller håller på att skapas som inkluderar miljöfrågorna och dessa kommer starkt i Asien, särskilt i länder som Korea, Thailand och Kina.

Johan Rockström ser stor potential i byggsektorns utveckling. Här finns en stor del av lösningen på världens behov. Gott nytt år!

På så vis har den nya lagen, långsamt och mödosamt lotsats igenom arbetsmarknadsutskottet och riksdagen och fram till beslut. Frågan om bemanning var en starkt enande fråga för de rödgröna partierna men det som fällde avgörandet var Sverigedemokraternas uppbackning av linjen att införa begränsningar för bemanning. Allianspartierna var tvungna att kompromissa på flera punkter om det alls skulle bli en lag.

Uthyrningslagen är det svenska införandet av EU:s bemanningsdirektiv som kom för ett par år sedan och som alla medlemsländer är tvungna att göra till en del av sina nationella rättsordningar.

Grundprincipen i den nya lagen är att en bemanningsanställd ska ha minst samma rättigheter när det gäller arbets- och anställningsvillkor som om personen anställts direkt i det inhyrande företaget. Det gäller arbetstider, löner, övertid, skydd mot diskriminering, raster och semester bland annat.

Samtidigt med införandet av uthyrningslagen görs flera lagändringar som gör det möjligt för facken att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram svenska kollektivavtal.

Det är framför allt dessa stärkta maktmedel som lagen lägger i händerna på facken som debatterats. Bemanningsföretagens vd Henrik Bäckström har hävdat att den svenska översättningen av EU:s direktiv är en felöversättning. I lagen står det nu att lagen ska ”skydda arbetstagare” medan direktivet i sina originalspråk talar om ”skydda uthyrda arbetstagare”.

Det kan synas som en minimal skillnad men Henrik Bäckström och bemanningsföretagen har en jättepoäng. När EU-domstolen fällde sina avgöranden i Lavalmålet och Rüffertmålet, bägge tidigt 2007, var det tillämpningar av EU-principerna om friheter på den inre marknaden för invånare i unionen.

I praktiken gjordes det i dessa två grundläggande mål avvägningar mellan en eftersträvad ökad konkurrens mellan företag inom hela unionen och enskilda människors rättigheter. I Lavalmålet var den centrala frågan Byggnads konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal. I Rüffertmålet var det en tysk delstats villkor att ett upphandlat byggjobb måste utföras på tyska kollektivavtals villkor. I bägge fallen ställde sig EU-domstolen på de utländska företagens sida. I Rüffertmålet var det tydligast.

Polska löner i Tyskland skulle på sikt gynna hela EU när polska företag på detta sätt fick arbeta i Tyskland. Polska löner skulle stiga och fria rörligheten över alla gränser bidrar därmed till utjämning uppåt.

I det perspektivet ter sig den nya uthyrningslagen och stärkta konflikträtten för facken som en seger för ”Go home”-uppmaningen i Vaxholm 2004. I praktiken är det Sverigedemokraternas första stora framgång i riksdagen.

Byggnads gör nog klokt i att fara varsamt fram med sina nya maktmedel. Det kan bli ett Vaxholm i repris i EU-domstolen.

Men här uppstår ett problem. Byggnads avdelning på orten tvivlar på att utfallet av den nya modellen ger lika mycket som tidigare ackorduppgörelser för liknande projekt. Avdelningen avråder därför medlemmarna att anta budet. Företaget står dock på sig. Man hävdar att förslaget ger lika mycket som tidigare uppgörelser.
Projektet påbörjas. Efter sedvanliga förhandlingar lokalt och centralt, står företaget och Byggnads utan ackordöverenskommelse.

Därmed träder den så kallade stupstocken i kraft. I just detta fall betyder det att byggnadsarbetarna i laget ska göra ett fullgott jobb för ungefär två tredjedelar av den normala lönen.

Det är här problemen börjar.

Byggnads medlemmar är besvikna. Det går snabbt ut över arbetet. Arbetstempot sjunker och efter några veckor tar företaget kontakt med Byggnads lokalavdelning och påstår att medarbetarna maskar.

En ombudsman varnar för att maskning är en otillåten stridsåtgärd och uppmanar sina medlemmar att arbeta på i normalt tempo.

Detta kommer sedan att upprepas närmare ett tiotal gånger det följande halvåret. Företaget drar tvisten inför arbetsdomstolen, AD, som prövar tvisten.
Det här är ett mönster som många i byggsektorn känner igen sig i. Sedan nya Byggavtalet skapades 2010 har konflikterna kring prestationslöner ökat. Det kunde medlarna bakom avtalet konstatera redan året därpå. Samma sak under 2012. I ett stort antal projekt kommer parterna inte överens och då inträder stupstocken (som sedan ett par år är högre och motsvarar en normal industriarbetarlön).

I det ovan beskrivna fallet, mål nummer tre från 1993, fällde AD de enskilda byggnadsarbetarna. Maskningen var så omfattande att man definitivt hade gått över gränsen. Men det hör till undantagen att denna typ av konflikt dras inför domstol. Masknings-aktioner är till sin natur dolda, ofta spontana och i princip omöjliga att bevisa. Dessutom – ackord ska stimulera högre arbetstempo och utan ackord så …

Bevisningen denna gång var vittnesmål från ett par underentreprenörer, bland annat en elinstallatör, som fick flytta sina anställda till ett annat projekt när projektet avstannade.

Domen är trots sina 19 år på nacken intressant att studera. Den är en fullgod beskrivning av dagens vanligaste konflikter för många byggföretag. Det är också främsta drivkraften till att flera företag kraftigt har dragit ner på sin interna bemanning och i stället leder projekten via underentreprenörer och bemanningsföretag – som levererar i högt tempo och på tidlön. Det har den stora fördelen att man äntligen får arbetsfred och kalkylerbara projekt.
Och Byggnads? De tappar medlemmar.

Lösningen blev en snabb lagstiftning och den omtalade paragraf 34 som under vissa förutsättningar förenklar möjligheten att starta byggprojekt om man inte avviker från den omgivande bebyggelsen, till exempel höjdmässigt. Paragraf 34:as stora förtjänst är att den decentraliserar själva bygglovet och lägger det i händerna på byggarna och byggherrarna. NCC, som också bygger i Tyskland, har länge sett fördelarna.

I dag finns paragraf 34 kvar men innebär dock inte med automatik att den kan tillämpas utan vidare. Byggarna måste ansöka om att få tillämpa den och myndigheterna kan säga ja eller nej.  Om man får ett nej gäller det ordinarie tillståndssystemet. Med de längre ordinarie plantiderna och ökad byråkrati som det ordinarie systemet fordrar.

Men det intressanta i detta är ändå möjligheten att göra en avvägning ur ett samhällsperspektiv. Är bostadsbehoven så pressande att det får gå utöver lokala myndigheters intressen att i detalj alltid få sista ordet i alla byggärenden?

I tider där behoven av bostäder och lokaler är mindre pressade vill de lokala myndigheterna helt enkelt behålla hela makten över planfrågorna. Behoven skiljer sig dessutom åt rent geografiskt.

Det blir spännande att se om svenska lagstiftare vågar sig på något liknande. Att behoven av bostäder är mycket stort i delar av landet är otvetydigt. Nyligen kom Stockholms läns landsting med en ny rapport som visar ett förväntat behov av 100 000 nya bostäder. Det förväntade behovet fram till 2030 beräknas i den nya rapporten till 319 000.

Underlaget för beräkningarna är uppgifter från samtliga kommuner i Stockholms län. 2012 finns 1 miljon bostäder i länet för en befolkning på 2,1 miljoner invånare. Om 18 år förväntas en halv miljon människor till bo i länet. Det är en gigantisk uppgift för kommunernas planadministration att lösa.

Har vi de optimala verktygen tillhands i våra planärenden?

I Spanien har – trots bostadsbubbla och problem i banksektorn – ett nytt regelsystem växt fram som har fokus på svartekonomi och ekonomisk brottslighet. Nytt sedan några år är att skarpare regler mot penningtvätt tvingar parterna att i minsta detalj redovisa var pengarna kommer ifrån. Pengarna ska bevisligen vara vita.

På köpet har hela processen kring fastig-hetsförvärv blivit tydlig och enkel för alla att förstå. Behoven att smörja systemet med några tusen euro för att få fart på spansk byråkrati är på väg bort. Det görs i dessa dagar många fastighetsaffärer därför att det har blivit köparnas marknad. Fantasipriserna är borta. Dagens bostadsbestånd håller på att konsolideras.  

Ett bygglov i Spanien sedan bostadsbubblan brast 2007 kräver en anmälan, en avgift, redovisning över projektets utformning och ekonomi. Om myndigheterna inte svarat inom två veckor har byggaren automatiskt  rätt att starta sitt projekt. Kanske ett alternativ till en svensk paragraf 34?

För byggsektorn har det hittills sett annorlunda ut. Här brukar de flesta ange 0,3 procent, bara en tiondel av vad andra industrigrenar har som snitt. Men kanske är detta på väg att förändras nu.

Helt klart är att forskning diskuteras mer än någonsin tidigare inom byggsektorn. Flera saker medverkar till denna förändring.

Forskningspropositionen i höstas där samhällsbyggnadssektorn fick en försvarlig andel av regeringens budgetresurser är ett tecken i tiden.

I slutet av oktober samlade IQ Samhällsbyggnad ett stort antal aktörer från hela byggsektorn till ett frukostseminarium där de nya forskningssatsningarna diskuterades och analyserades i grunden.

En av anledningarna till att utfallet av forskningspropositionen blev så gynnsam för byggsektorns del är det systematiska arbetet IQ Samhällsbyggnad bedrivit under den tvåårsperiod som föregick propositionen. Under Anna Sanders vd-skap har branschen kunnat samlas till gemensamma förslag till hur statliga forskningspengar bäst skulle få utdelning för samhället.

Man har gjort ett antal inspel med konkreta förslag på ett systematiskt sett som saknar tidigare motsvarighet. Man har framför allt kunnat peka ut områden där statliga forskningssatsningar kommer att möta motsvarande satsningar från näringslivet och därmed kan tillföra omfattande samlade forskningsresurser.
Det får betydelse för hur byggsektorn utvecklas också på kort sikt även om forskningssatsningar till sin natur alltid är långsiktiga.

Statssekreterare Peter Honeth menade på seminariet att Sverige med denna forsknings- och innovationsproposition har en chans att göra ett ordentligt ryck i förhållande till våra konkurrentländer.

Formas, Vinnova, Energimyndigheten och Trafikverket kunde alla rapportera om hur forskningssatsningar kan omsättas i praktiken med i stort sett omedelbar start.

Nu är det många som vill ta till sig informationen om de nya satsningarna. Till stor del handlar det ju om att få skilda kugghjul att kugga i varandra. Det ena är ju med forskningspropositionen i stort sett redan på plats. Och nu är uppgiften att få det andra hjulet, samhällsbyggnadssektorns företag, att kugga ihop med det första.

Hur det kan gå till har alla intresserade möjlighet att fördjupa sig i med start redan i november.

22 november håller Lean forum bygg och IQ Samhällsbyggnad en workshop om morgondagens forskning på Sheraton hotel i Stockholm. Där deltar både universitet, offentlig sektor och näringslivets företag.

Fyra dagar senare håller Bygginnovationen, ett program som löper fram till och med 2014 sin halvtidskonferens hos Skanska i Solna. Bygginnovationen, som grundades av ett tjugotal byggföretag, har hittills fått 34 projekt beviljade för delfinansiering via Vinnova.

På det hela taget – det börjar se ljust ut för samhällsbyggnadssektorns mer innovtiva aktörer. Det kommer att gagna hela Sverige.

Med bim-modeller för förvaltning kan bim tas till just den nivån som Tomas Alsmarker, vvd på Tyréns, skrev om i sin debattartikel i förra veckans nummer av Byggindustrin under rubriken ”Bim på riktigt! Hur kommer vi dit?”. Den understryker hur hela byggprocessen – i alla dess delar – måste involveras fullt ut för att det ska bli riktigt lönsamt att investera stora resurser i bim.

När vi slutligen landar i digitala modeller som inkluderar det färdiga beståndet av byggnader och infrastruktur och hur dessa strukturer ska skötas och underhållas så har vi tagit ett jättesteg mot målet.

Hittills är det Trafikverket som i sin nya roll som beställare av stora infraprojekt som drivit på utvecklingen. När även fastighetssidan tillkommer får vi en mer enstämmig beställarröst när det gäller att utnyttja den nya teknikens möjligheter.

De statliga fastighetsförvaltarna på hussidan, Akademiska hus, Fortifikationsverket, Specialfastigheter Sverige, Riksdagsförvaltningen och Statens fastighetsverk kommer i detta första steg gemensamt att lägga ut kursen för sina bim-strategier under 2013 och sätta igång med implementeringen under 2014. En tidtabell som låter rimlig.

På utförandesidan har många företag länge varit verksamma, var och en med sitt specialområde.  Arkitekter och tekniska konsulter var tidigt uppe ur startblocken. Flera företag har jobbat med 3D-modeller sedan ett decennium tillbaka.  Byggentreprenörerna har haft sina modeller i drift i olika försöksprojekt sedan mer än ett halvdecennium. Tiden är helt enkelt rätt för att knyta ihop säcken.

När det gäller Nya Karolinska i Solna, NKS, har detta varit projektets strävan och mål ända sedan planerna började växa fram 2006. Och uppgiften blir ju inte direkt enklare av att de bim-modeller, de produktions- och driftsmässiga plattformar som krävs, successivt måste skapas samtidigt som projektet växer fram. Det som för närvarande pågår i Solna är ett gigantiskt industriellt
pionjärprojekt inom bygg som kommer att studeras av forskare och lärare på våra tekniska utbildningar under många år.

Det pågår ett intensivt förnyelsearbete i byggprocessen som alla måste förhålla sig till, vare sig de vill det eller inte.

Tina Karrbom Gustavsson, lektor och avdelningschef på Projektkommunikation på KTH, intervuas i detta nummer i samband med att hon nu publicerar sin forskningsrapport i serien ”Forskare granskar byggsektorn”.

Rapporten heter ”Projektkommunikation: En viktig kraft för förnyelse i byggsektorn” och är den sjätte och avslutande rapporten i serien.
Tina Karrbom Gustavsson pekar på att både ökad samverkan och bim är exempel på grepp som har stor potential att förändra och förbättra byggprocessen.

Men det finns också risker.

”Vi kan se att det finns fler och fler specialister i projekten och risken finns att var och en ser till sin avgränsade del men att ingen ser till helheten. Byggprocessen kan bli ännu mer fragmenterad, trots att ambitionen är den motsatta”, säger hon i vår intervju i veckans nummer.

Trots pågående tekniksprång finns stora utmaningar – inte minst på det organisatoriska planet.

Den första handlar om ett beslut från fem stora statliga byggherrar och fastighetsförvaltare som nu är överens om att tillsammans främja utvecklingen och användningen av bim i sina byggprojekt och i sin fastighetsförvaltning.

Sedan tidigare har ju Trafikverket mycket tydligt drivit på i samma riktning i sin roll som största offentliga upphandlare på anläggningssidan.

Den andra pusselbiten är arbetsrättslig.

I förra veckan föll domen i Arbetsdomstolen i konflikten mellan Svenska elektrikerförbundet  och tre installationsföretag – Browik installation, Midroc och Bravida – om kontrollavgifter för oorganiserade montörer.

I långa stycken använder sig en helt enig Arbetsdomstol av en analys av Evaldssondomen som Europadomstolen gav i början av 2007. Grundläggande är här Lagen om den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I Evaldssondomen  menade Europadomstolen att de oorganiserade byggnadsarbetarnas rättigheter kränktes om företag gjorde avdrag på lönen för Byggnads granskningsarvoden eftersom betydande delar av dessa avdrag användes till allmänfacklig verksamhet.

De oorganiserade hade därmed rätt till hela sin lön – utan avdrag.

Det var ursprungligen Sveriges byggindustrier, därefter Svenskt näringsliv, som drev målet och principfrågan i AD med argumentet att avdrag för granskningsarvoden var oförenligt med oorganiserade arbetstagares negativa föreningsrätt, det vill säga rätten att stå utanför facket.

När Europadomstolen tog upp frågan koncentrerade den sig på frågan om vem som äger rätten till lönen. Det var för de oorganiserades del dessa själva, inte facket, enligt domstolen.

Genom att Europakonventionen sedan 1995 också är tvingande svensk lagstiftning, kunde Europadomstolen fälla svenska staten som tillät en ordning där kollektivavtal tilläts vägra tyngre än tvingande svensk lagstiftning till skydd för äganderätten.

Domen bröt i ett slag Byggnads möjligheter att finansiera sin verksamhet med hjälp av de omkring 300 miljoner som byggföretag dittills hade betalat i granskningsarvoden varje år.

Elektrikerna fortsatte – trots Europadomstolen – att driva sin motsvarighet till Byggnads granskningsarvoden.

Nu har en enig AD sagt sitt och dömer Elektrikerna att betala fyra miljoner kronor till EIO och installationsföretagen för dessas rättegångskostnader.

Vad har detta med bim att göra?

Egentligen allt. Ska bim fungera optimalt hela vägen måste också de mest konfliktsugna facken för de yrkesgrupper som deltar i byggprocessen samverka för att stärka de svenska företagens konkurrenskraft. Bim har den potentialen. Arbetsfred och progressiva fackförbund har samma effekt.

Elektrikerförbundets nederlag i striden om vad som gäller – kollektivavtal eller Europarätten och svensk lag – är ett stort steg framåt för en bättre byggprocess.

För investerare som lockas av av obligationer är säkra räntor som obligationer erbjuder år för år under löptiden samtidigt en kreditrisk som får vägas mot vad man tror om företagets framtid. Risken är att förlora kapitalet om företaget går omkull. Meningen är att risken och vinstchansen för investeraren ska motsvara varandra.

En tumregel säger därför att ju större risk att förlora allt, ju högre ränta.  Säkra industrijättar kan i likhet med SKF låna lika billigt som staten med sina obligationer, i princip gratis. För andra sätter marknaden räntan mer brutalt. En hög ränta på obligationen borde därför i sig vara ett varningstecken.

För företaget som utfärdar obligationen gäller det att göra sina investeringar med en rejäl hävstång som motiverar räntekostnaden.

I senaste numret av Perspektiv på byggmarknaden från Sveriges byggindustrier under redaktörskap av chefsekonom Fredrik Isaksson skriver ekonomen Lars-Johan Blom om fenomenet företagsobligationer under rubriken ”Företagsobligationer på frammarsch?”.

Att företagsobligationer har vuxit som fenomen är otvetydigt. Börsen omsätter i dag en tredjedel av vad den gjorde för bara ett par år sedan. I veckan höll det privatekonomiska nätverket Privatekonomiska klubben, PIC, sitt kvartalsmöte i Stockholm med ett utsålt middagsevenemang med föreläsare som bland andra förre Riksbankschefen Lars Heikensten, numera vd för Nobelstiftelsen, förre finansministern Pär Nuder (S) och Nordeas ekonom Annika Vinst som föreläsare.

Budskapet både på makro- och mikronivå var dyster när det gäller aktiemarknadens framtid. Det kommer att gå dåligt för aktier framöver. Däremot var det samstämmighet om framtiden för företagsobligationer. Vilket orsakade ett tvivlande sus bland de privatförmögna placerarna. Det funkar sällan bra när alla springer på samma boll.

Men obligationer är heta under alla omständigheter. En ökad kredittorka från banksektorn är att vänta i takt med allt högre kapitaltäckningskrav framöver vilket öppnar för företagsobligationer.

För stora placerare finns det krav på kreditvärdighet i de interna regelsystemen för bolagen eller fonderna. Ofta läggs nedre gränsen vid trippel B. Är risken större är det high yield-obligationer med en högre kombination av risk–vinst att ta ställning till.

Ett alternativ för byggföretag är de vanliga fastighetsobligationerna – där själva fastigheten är säkerheten. Därför är inte det företag som ställer ut obligationen beroende av att få ett kreditbetyg på BBB eller högre.

Med snålare möjligheter att få med banker och rörelsekrediter i kapitalintensiva verksamheter som projektfinansiering, ter sig ändå företagsobligationer som ett intressant alternativ. Men för att detta ska bli intressant ur ett investerarperspektiv krävs en hel del ytterligare. Svenskt näringsliv bad Riksgälden titta på behoven. Högst upp på Riksgäldens förslagslista hamnar inte särskilt förvånande behovet av genomlysning. Företagsobligationer är svåranalyserade. Det behövs regler som ger investerare möjligheter att beräkna risk. Först då är obligationer ett alternativ till aktier.

Men det är samtidigt ett sätt att lösa det praktiska problem som uppstod när en grupp anställda tog en konflikt tidigt i år för prestationslön. Totalt strejkade ett hundratal av Byggnads medlemmar på företaget. Svevia löste problemet genom att bilda ett dotterbolag som denna månad gick med i Sveriges byggindustrier med Byggnads som motpart.

En konflikt är därmed ur världen. Andra problem kvarstår:
Drivkraften bakom strejken i början av året var att ackordslöner enligt Byggavtalet ger en högre sammanlagd månadsinkomst än tidlön.

Däremot är det högst osäkert om det sammanlagda utfallet för de berörda Byggnadsmedlemmarna totalt sett blir så mycket bättre när man räknar bort vad de förlorar på att lämna sina gamla anställningsvillkor.

Här får man räkna in att Sekomedlemmarna bland annat har ytterligare en semestervecka liksom andra övertids- och pensionsregler. Det handlar om anställningsvillkor som är likalydande och fullt jämförbara med tjänstemannaavtalen.

Att upphäva de på många sätt konstlade avtalsmässiga skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän inom Svevia, tidigare Trafikverket produktion, har varit en gemensam facklig strävan sedan 1970-talet och ses av de berörda facken Seko, Unionen, Ingenjörerna och Ledarna som något konstruktivt och i grunden rättvist.

Det är också om detta det handlar om när moderbolaget Svevia strävar efter ett medlemskap i Sveriges byggindustrier. Svevia anser sig på mycket goda grunder ha kommit långt i arbetet att tillsammans med sina fackliga motparter nå ett modernt medarbetaravtal, något som också är BI:s mål.

I ett sådant scenario är Byggnads ett gammaldags yrkesförbund vars själva affärsidé är att strikt upprätthålla en mycket tydlig gräns mot hela tjänstemannasidan. Man gör det främst genom att täppa till så gott det går mot en utveckling där individen får växa och göra en karriär som öppnar för alla sorters arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare.

I dag är sådana karriärer öppna för alla medarbetare inom Svevia och övergångar mellan de olika facken som Seko, Unionen, Ledarna och Ingenjörerna är odramatiska och välkomna. Alla parter upplever detta som en typisk win-win-situation. Parterna har sedan 1970-talet haft en mödosam gemensam resa, man har investerat många förhandlingstimmar och kan med rätta hävda att man uppnått mycket.

För moderbolaget Svevia och Sveriges byggindustrier gäller nu det gemensamma målet att hitta en plats i den gemensamma avtalsstrukturen som tillåter Svevia att fortsätta sin konstruktiva resa mot ett  välfungerande företagsavtal, ett avtal  med plats för alla facklig parter, som också bejakar individens rätt att utan konstgjorda yrkesgränser få utvecklas.

Siktet för Svevias del är att moderbolaget ska kunna bli medlem fullt ut under nästa år.

För det renodlade yrkesförbundet Byggnads ger detta mycket att grunna på. Hur motiverar man det strikta karriärtaket gentemot tjänstemännen? Är det verkligen det verkliga medlemsintresset de företräder eller är det bara en liten högljudd minoritet som styr förbundets linje?

Av Sveriges 100 000 byggnadsarbetare går mindre än 20 procent på ackordslön. Den totala kostnaden att förhandla fram dessa löner kostar 1,5 miljarder kronor per år. De 80 procent av Byggnads medlemmar som arbetar på tidlön subventionerar därmed i praktiken förbundets elitlöneskikt. 

Där är vi inte ännu. Förhoppningsvis är vi på väg. Några av oss kanske till och med har en vision för samhällsbyggandet i stort i huvudet redan. Och i bästa fall tar vi till oss det som bevisligen fungerar för hela landet medan vi kritiskt försöker rensa ut det som fungerar sämre eller rent av är kontraproduktivt.

Låter allt detta teoretiskt och abstrakt?

Javisst!

Låt oss titta konkret på samhällsbyggandets två geografiska huvudområden – städerna och landsbygdskommunerna.

Först till städerna: I veckan kom Handelskammartidningen för Stockholmsregionen och Uppsala ut med sitt fjärde nummer för året med rubriken ”Hoten mot Stockholm” som huvudnummer. Handelskammaren och tidningen gör en swot-analys av tillståndet och framtidsfrågorna för huvudstadsregionen med de klassiska swot-parametrarna styrkor, svagheter, möjligheter och hot.

Handelskammarens tes under dess vd Maria Rankkas ledning är att regionen i dag är en attraktiv stad att driva företag i och en region som ger hög livskvalitet åt dess invånare. Men orosmolnen hänger tunga och mörka över huvudstaden.
Bostadsbristen är nummer ett och hotar att tvinga företag att flytta ut. Man kan ínte rekrytera medarbetare om de inte har någonstans att bo.

Nummer två rankar Rankka en tilltagande kompetensbrist. Enligt beräkningar kommer det att saknas 73 000 högutbildade i Stockholmsregionen år 2030.
Hot nummer tre är alla de krångliga reglerna på olika nivåer som försenar byggen och som i sig kostar mångmiljardbelopp för regionen och dess företag.

Det är lätt att konstatera att dessa tre hot som Handelskammartidningen tar upp har direkta samband med varandra. Trots att Stockholm synbarligen byggs om i stor skala i dag, är den bristande tillväxten i bostadsbyggandet det svåraste tillväxthindret.

Regering och riksdag har överblick och goda ansatser men det är 26 kommuner i länet som beslutar i allt väsentligt om bostäder ska byggas inom de egna gränserna. Ska denna maktfråga över regionens bostadsbyggande ändras, måste grundlagen ändras och det kommunala självbestämmandet i bostadsfrågor slopas. Det blir mycket svårt att genomföra.

Sett ur glesbygdskommunernas perspektiv ter sig detta obändiga tillväxtbehov för landets storstäder hotande. Den enes bröd den andres död. Varför?

Ett annat sätt att beskriva förhållandet land-stad skulle lika gärna kunna vara två parter i en gemensam affär. Den ena säljer, den andra köper. Och tvärt om. I goda, sunda affärer är själva utbudet av affärschanser typiskt sett win-win.

Vad ska glesbygden handla med? Råvaror? Energi? Tjänster?

En slutsats efter Handelskammartidningens specialnummer om hoten mot Stockholm är att glesbygden behöver sin egen handelskammare. För att beskriva glesbygdskommunernas styrkor, svagheter, möjligheter och hot.

Direktiven till utredningen var entydiga i sin inriktning. Uppdraget var att se hur kostnaderna vid tvister om uppsägning kan begränsas för arbetsgivare i syfte att främja nyanställningar.

Och det är just vad utredningen under professor Jonas Malmberg gör. Till sitt förfogande har utredningen haft en expertgrupp med jurister från både arbetsgivare och fack liksom en arbetsrättsjurist vid Sveriges kommuner och landsting, SKL. Samtliga har bidragit med statistik och erfarenhet kring fall inom sina respektive områden.

Så här ser matematiken ut bakom kostnader för uppsägningar:
Lågt räknat är den genomsnittliga månadskostnaden för en anställd 30 000 kronor, inklusive sociala avgifter.

Las ger den som ifrågasätter sin uppsägning rätt att behålla månadslönen fram till dess att frågan lösts av Arbetsdomstolen eller en tingsrätt.

Den genomsnittliga tiden innan domstol har avgjort frågan är 17 månader för AD, Arbetsdomstolen, och längre när målet nått AD via en tingsrätt.  Bara att komma dit kostar därmed arbetsgivaren över 500 000 kronor. Går sedan domen emot arbetsgivaren och denne vägrar att låta anställningen fortsätta, handlar det om skadestånd och det antal månadslöner som utdöms enligt las, paragraferna 38 och 39.

Där handlar det om antingen 16, 24 eller 32 månadslöner. I exemplet med
30 000 kronor i lön och avgifter blir det ytterligare 480 000, 720 000 eller 960 000 kronor i kostnader för den arbetsgivare som väljer att genomföra uppsägningen ändå. Maximalt springer kostnaden för företaget upp till 1,4 miljoner kronor plus sannolikt hundratusentals kronor i advokatkostnader. (Handlar det om byggsektorns lönelägen ökar dock kostnaderna drastiskt.)

Totalt handlar detta om 600 tvister per år som går till domstol på detta sätt. Beroende på utgången i målen ligger kostnaderna för de 600 arbetsgivarna på mellan 400 och 840 miljoner kronor visar det sig när man sätter in lönekostnader på utredningsresultatet.

Men domstolsfallen, tror utredaren,  är bara 10 procent av samtliga uppsägningstvister i Sverige på ett år. 90 procent löses genom förhandlingar mellan facken och arbetsgivarna. Till mer begränsade kostnader eftersom arbetsgivaren slipper betala för den långa väntetiden till domstol. Men sammanvägt med de 600 årliga fallen handlar det ändå om flermiljardbelopp.
Uppsägningsutredningen är mot den bakgrunden mycket beskedlig i sitt grundförslag. Man vill inte röra vid las skadeståndsregler alls. Däremot inför man en ettårsregel inom vilken uppsägningen måste prövas. Detta främst för att tvinga domstolarna att arbeta snabbare.

Bemanningsföretag kommer även fortsättningsvis att ha en lysande framtid.

”Det är brottsoffer som själva i många fall jobbar i en gråzon.” Men Tommy Svensson tycker ändå att byggsektorn på ett föredömligt sätt har gripit sig an själva grundproblemet med sina initiativ för en ren byggbransch och införandet av ID06.

Om polisanmälningar är ovanliga i utpressningssituationer är mål i domstolar och framför allt fällande domar ytterst ovanliga. Och när de ändå inträffar är straffen häpnadsväckande milda. I ett mål från 2004 som dömdes i både tingsrätt och hovrätt, fick utpressaren från Bandidos sex månaders fängelse, trots att offret, en byggföretagare, hade skjutits i bägge benen av en annan person i mc-klubben. (Mål B7774-04)

Den sammantagna hotbilden präglades av att utpressaren flera gånger sökte upp företagaren i sällskap med ytterligare en klubbmedlem, bägge med Bandidos västar. Vid dessa hembesök talade de om skjutningarna som inträffat en kort tid innan och menade att företagaren hade sig själv att skylla eftersom han vägrade att betala ut den större summa som klubben krävde av honom.
I bägge rättegångarna hördes både måls-ägaren, som höll fast vid sin berättelse, och gärningsmannen som hela tiden nekade.

Också på denna punkt är målet från 2004 ovanligt. Det vanliga är i stället att vittnen vägrar att träda fram. Samtidigt har utpressarna blivit försiktigare i mötet med brottsoffret och undviker uttalade hot. Det är underförstått att det går riktigt illa om man inte betalar en påstådd skuld.

Tommy Svensson menar att mc-gängens medlemmar själva många gånger är verksamma i byggföretag.

Det är så  allmänheten kommer i kontakt med fenomenet. Köparna nappar på erbjudanden om billiga byggjobb. Blir jobbet amatörmässigt utfört och kunden vägrar betala kommer mc-gänget på besök i full mundering. Inte heller där kommer det in någon anmälan.

Det är på denna sista punkt som rot-avdraget gör sin största nytta. Det har gjort hushållen intresserade  att betala vitt. Kvitto på jobbet och avdrag på skatten ger möjlighet att kräva kvalitet på jobben.

Svartjobbare är inte borta som fenomen och ID06 har fortfarande sina brister som gör att de kan lura systemet. Här finns många öppningar för utpressning.
Näringslivets säkerhetsdelegation, där Tommy Svensson ingår, tog för åtta år sedan tillsammans med säkerhetspolisen och en lång rad myndigheter fram riktlinjer för hur företag som utsätts för olika hot ska agera som fortfarande är helt grundläggande. Det ligger i allas intressen att brott anmäls så att de kan utredas och lagföras.

Men kanske måste polisen tänka om i vissa fall när de utreder brott som utpressning. Hur djupt måste man tränga i  brottsoffrets mellanhavanden med exempelvis skattemyndigheter när det aktuella brottet är utpressning?  Det gäller att få fler små företag att lämna gråzonen. Att våga lita på polisen.

De menar att utredningen i strid med uppdraget valde att leverera en analys av de kortsiktiga och kamerala effekterna av dagens utjämningssystem.

Den har inte alls heller tagit hänsyn till den forskning som existerar kring olika länders utjämningssystems effekter på att skapa ett gott företagsklimat i kommunerna.

”En av de mest gedigna studierna av den regionala utjämningens långsiktiga effekter i EU-länderna, genomförd av Damiaan Persyn och Koen Algoed vid universitetet i Loeven, kommer fram till samma resultat som åtskilliga andra studier: En omfattande utjämning har inte bara allvarliga negtiva effekter på tillväxten, utan dessa skadeverkningar är större i svaga kommuner som får stora bidrag.”
Morins och Fölsters slutsats av dessa forskningsresultat är entydig:
Stor utjämning leder på sikt till ökande regionala klyftor. Tvärt emot vad som ursprungligen har varit syftet.

De kommuner som ökar sin skattekraft mer än genomsnittet av landets kommuner genom skarpa insatser för ett bra företagsklimat får inte behålla resultatet av detta.

I andra ändan av skalan fungerar dagens system så kommuner med ett dåligt företagsklimat och sämre skatteutveckling än genomsnittet ändå får samma intäkter.

Högst sannolikt var det dessa samband som Alliansregeringen önskade få belysta av den havererade utredningen.  Det blir intressant att se om något av detta återfinns i det förändringsförslag som läggs fram av regeringen i höst.

I tidningen Wall street journal den 10 september, fanns en längre intervju med den Sudanfödde telekomentreprenören och ingenjören Mohammed Ibrahim som till största delen ligger bakom att i stort sett hela Afrika i dag är uppkopplat via mobiltelefoner.  I dag är han mångmiljardär efter att ha sålt sitt bolag Celtel och använder pengarna till att betala frikostiga pensioner till afrikanska statsledare som avgått efter att ha lett sina länder utan att berika sig själva.

”Problemen i Sudan och i resten av Afrika är inte brist på pengar utan i hur Afrika valt att regera sig självt”, säger han i intervjun.

Biståndspolitik utan ansvarsutkrävande har skapat problem och dåliga, korrupta regeringar i många afrikanska stater. Regeringar vars medlemmar berikat sig själva i stället för att bygga vägar, skolor, sjukhus eller skapa förutsättningar för tillväxt.

Mohammed Ibrahim ligger bakom ett årligt återkommande index som graderar hur väl afrikanska regeringar sköter sig. Det visar hur 54 afrikanska länder klarar sig enligt 86 skilda indikatorer, som respekt för valutgångar, utbildning och kvinnors ställning.

I fjol var det Mauritius som toppade listan efter att ha fått högsta poäng i ”hållbar ekonomisk utveckling” och rättssäkerhet.  Snabbklättrare på listan är Sierra Leone och Liberia, vilka bägge varit svårt krigshärjade. Sydafrika däremot har sjunkit på listan. ”Bad governance”.

Det skiljer mindre än man tror mellan hur incitament fungerar i Afrika och i Sverige. Det som skiljer är utgångsläget.

Höstens stora forsknings- och innovationsproposition är en stor framgång för samhällsbyggarsektorn. Välförtjänt – efter två års arbete med ”inspel” till näringsministern, civil- och bostadsministern, miljöministern, kulturministern, handelsministern, infrastrukturministern och it- och energiministern.

Inspelet formulerar hur den samlade samhällsbyggnadssektorn vill se en gemensam offentlig och privat satsning på samhällsbyggnad.

I tisdags svarade regeringen med hur den uppfattar samhällsbyggnadssektorns beredskap att ta sitt ansvar: 100 färska, nya miljoner kronor – årligen. Samhällsbyggnadssektorn lyfts som ett av tre prioriterade områden av särskild vikt ur samhällets synpunkt. De andra två är gruvor och metaller och trä och biomassa.

Det är nu resan börjar. Men var ska forskningen ta en avstamp? Sanningen är att regeringen satsar på tre områden med starka beröringspunkter, vilket är smart i sig. Det kan ge stora synergieffekter.

Nya gruvor är enorma byggprojekt. Trä och biomassa har starka band till bygg både som material och för energi och värme. Därför är det mer än en lycklig slump när dessa tre områden prioriteras. De behöver inte köra tre konkurrerande spår. Gemensamma intressen kan belysas och analyseras.

I dag är det knappast så. Ta exemplet fjärrvärme (debattartikel av Johnny Kellner på sid 32 i detta nummer) som tar upp ineffektiviteten när fjärrvärmen inte hänger med i tempot för satsningar på nollenergihus utan väljer att företagsekonomiskt vinstmaximera. I stället för att vinstmaximera ur ett miljö- och samhällsekonomiskt perspektiv. Att fjärrvärme har monopolställning gör detta så mycket allvarligare.

Eller ta exemplet biomassa. Ska det eldas upp på samma sätt som vi eldade upp olja? För uppvärmning? För oljans del ser de flesta numera denna som råvara för nya material till olika ändamål.

Vi är i så fall förmodligen bara i början av den nya, smarta plaståldern. Biomassa befinner sig just där oljan var för ett halvsekel sedan. Den eldas till fjärrvärme i allt större utsträckning. Dåligt isolerade fjärrvärmeledningar in i dåligt isolerade hus medför höga kostnader för slutkunden, de boende.

För många fastighetsägare som energirenoverat är det en vettig kalkyl att tacka nej till fjärrvärme och ja till bergvärmepumpar. Å andra sidan säger fjärrvärmemonopolisterna nej tack till nya bostadsområden. Om de är nollenergihus. Där får fjärrvärmemonopolisterna för tunna vinstmarginaler. Energieffektiva hus köper för lite av dem. Hur tänkte monopolisternas uppdragsgivare, lagstiftaren, där?

Ur ett samhällsbyggnadsperspektiv är dessa dagens förhållanden inte särskilt effektiva och de gagnar inte det gemensamma intresset – det intelligenta samhällsbyggandet.

När de statliga pengarna och näringslivet nu sätter sig ner och gemensamt pratar forskningsområden för att ge Sverige och svenska företag spetskunnande och spetsprodukter, så kan samspelet mellan de tre prioriterade forskningsområdena samhällsbyggnadssektorn, gruvor och metall liksom trä och biomassa ligga som en sorts grundlag för hur pengarna ska satsas.

Dags för ett tredje exempel: när fjärrvärmeverken eldar biomassa, oftast skogsråvara, förbrukar de naturresurser som, använd på annat sätt, skulle betala sig tiofalt högre än som råvara för modern vedeldning. Det är bra att betänka när nu konkurrensen om naturresursen skog ökar dramatiskt.

Lyckas vi prioritera också mellan de tre områdena ur ett samhällsperspektiv blir de forskarmiljarder som nu öses över bygg, gruvor och biomassa mångdubbelt värda.

Där återfanns namn som konsthistorikern Teddy Brunius, adjungerade professorn, japankännaren och kvalitetsentusiasten Sten Jacobsson, Chalmers, Lars Ranhem, civilingenjör och konsult liksom teknologie doktorn och konsulten André Teikmans.

Redaktör och sammanhållande för det som började som ett specialtema, Årets byggen, var författaren och journalisten Olle Vävare. Från början var det inte en tävling, utan enbart en artikelserie.

Det var efter flera år som projektet utvecklades och spetsades till med en ordentlig dos tävling. Så småningom ledde detta vidare till bygg-gala på Cirkus på Djurgården i Stockholm, byggsektorns motsvarighet till filmens Oscarsgala.

Detta sista inslag var mycket trevligt men blev en gökungen i både tidningens och flera sponsorers budgetar. En lågkonjunktur knäckte galan. Och kanske var det bäst så. Då.

När artikelserien nu återuppstår har vi för tydlighets skull valt singularisformen Årets bygge av det skälet att vi med hjälp av en jury i mars 2013 kommer att ena oss kring ett projekt som får symbolisera det samlade byggåret i all dess rikedom och mångfald.

Det är mycket stimulerande och tankeväckande att läsa Olle Vävares presentation och programförklaring från november 1985:

”Bland de många byggnader och anläggningar som entreprenadföretagen utför varje år kan man urskilja några som är speciella och därmed skiljer sig från mängden. Det kan vara projekt med mycket speciella förutsättningar, med ovanligt krävande konstruktions- och produktionsinsatser, med unika funktionskrav eller projekt som ställer entreprenörens kompetens och mångsidiga kunnande på särskilt svåra prov. Några sådana projekt har valts ut för detta nummer av Bygg Special. Den bedömningsgrupp som gjort urvalet har försökt att inte falla för frestelsen att bara ta med ”vackra” objekt, utan har haft föresatsen att i denna tidskriftsrevy dokumentera sådana byggnader och anläggningar som visar spännvidden i byggföretagens verksamhet och branschens tekniska kompetens.”

Vi skulle utan vidare kunna använda det mesta i Olle Vävares programförklaring till vår egen artikelserie modell 2012. Med det tillägget att vi nu också sätter själva byggprocessen i fokus och därmed honorerar byggherrar, arkitekter, konsulter, entreprenörer och installatörer, kort sagt hela teamet bakom projekten.

2012 års motsvarighet till ”Rådgivande kommittén” är juryn bakom artikelserien Årets Bygge.

Ordförande är Mårten Lindström, civilingenjör med en av byggsektorns längsta CV, Reinhold Lennebo, vd för Fastighetsägarna Sverige, Malin Lövsjögård, vd för Svensk Betong, Staffan Carenholm, förre förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter, Erik Hellqvist, vd för Svensk Byggtjänst, Magnus Everitt, Vvs-företagen och undertecknad, Byggindustrin.

Tidningen väljer ut ett nytt projekt som i och med publiceringen blir nominerad till utmärkelsen Årets Bygge och föremål för juryns

utvärdering.

Här ryms stora och små projekt, husbyggnad såväl som anläggning och genomförda runtom i landet under 2012. Alla har det gemensamt att de är goda exempel på det bästa byggsektorn gemensamt förmår.

Däremot kan vi se framåt i likhet med debattörer och sakkunniga som Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och fastighetsägaren Gunnar Thålin, hälftenägare till fastighetsbolaget Galären i Luleå med fastigheter för 1,5 miljarder.

Hans Lind föreslog i förra veckan ett nytt miljonprogram (DN Debatt 22 augusti).
Gunnar Thålin för sin del återlanserade i en intervju idén att lägga en sexprocentig moms på hyran som ett sätt att få igång byggandet av hyresbostäder i tillräcklig omfattning (Byggindustrin 30 mars).

Om privata ägare till hyresfastigheter släpps in i momssystemet – med rätt att dra ingående moms från utgående – skulle ingående moms på energi, vatten eller underhåll inte längre vara en kostnad för fastighetsägaren.

Att få delta i momssystemet skulle drastiskt förändra kalkylen för investeringar i nya hyresrätter men också göra det ekonomiskt genomförbart att rusta upp det gamla miljonprogrammet till dagens energi- och miljökrav, menar Thålin. Utan investeringsstöd, utan subventioner.

Det samlade underskottet de senaste två decennierna ligger på mellan 400 000 och en halv miljon bostäder.

Det blir intressant att se vad framtida forskning har att säga om kopplingen akut bostadbrist och arbetsmarknaden. Kanske får vi en räkneövning när legendariske nationalekonomen Assar Lindbäck kommer med sina memoarer i höst med bland annat ett avsnitt om byggande och bostäder.

Många av landets kommuner uppger att de har bostadsbrist. Riktigt akut är bostadsbristen i storstadskommunerna, där jobben finns.

Utan bostad blir det för de flesta ingen flytt till jobbet. Och den sammantagna prislappen på alla uteblivna jobb- och bostadsmatchningar är garanterat hög. Mycket hög.

Att kalla bostadsfrågan för en riksangelägenhet är mot den bakgrunden riktigt. Kan den vara annat?
Jo, i dag är den det.

Det praktiska samhällsbyggandet är i dag splittrat på tre parter. Som inte sällan är oense.

• Bostadsbyggandet är en kommunal angelägenhet. En bostadsutvecklares hinderbana från första idé fram till färdig bostad är ofta lång och i åtskilliga fall avskräckande i sina vindlingar.

• Kollektivtrafiken är en landstingsangelägenhet.

• Vägnätet och infrastrukturen ligger på staten.

Här ligger det både naturliga och radikala i Hans Linds förslag. Om bostadsbyggandet är en riksangelägenhet genom sin starka koppling till jobb och tillväxt, bör ansvaret för bostadsbyggande, infrastruktur och kollektivtrafik samlas på en hand.

1960-talets miljonprogram startade med beslut i riksdagen. I dag är det dags att återvända dit.

Hans Lind föreslår inrättandet av en kommission för varje storstadsområde med rätt att peka ut områden där nya stadsdelar kan byggas och ange vilka regler man kan göra undantag från för att få rimliga kostnader i byggandet.

Därefter lyfts de utvalda områdena ut från den vanliga beslutsprocessen. Ansvaret för genomförandet skulle kunna läggas på särskilda utvecklingsbolag som också får ekonomiska resurser att ordna byggandet av infrastruktur och kollektivtrafik.

Nu inväntar vi Assar Lindbecks bok.

Vid årsskiftet var Byggindustrin forum för en debatt om olika entreprenadformers roll för innovationer och högre effektivitet för stora projekt inom anläggningsbyggande.

”Inom anläggningsbyggande är det kombinationen LOU och totalentreprenader som håller tillbaka innovationstakten. Men Trafikverket har själv möjligheter att göra något åt detta” skrev professor Hans Lind och Lena Borg på avdelningen för Bygg- och fastighetsekonomi, KTH,  i slutet av förra året. De menade att ”den stora entusiasm som vissa under senare tid visat för totalentreprenad med funktionsupphandling” vilar på en ”mycket bräcklig teoretisk och empirisk grund”.

En annan deltagare i debatten i början av året var Sveriges byggindustriers förre chefsjurist Åke Rådberg som ser just totalentreprenader med tydliga funktionskrav som framtiden ur ett innovationsperspektiv (Byggindustrin 2/2012).

”Totalentreprenader kräver kunniga beställare som har förmåga att uttrycka sina krav i funktionstermer. En ytterligare förutsättning för teknikutveckling är nämligen att kraven formuleras som funktionskrav och inte som färdiga lösningar”, menade Åke Rådberg.

Han ansåg också att de totalentreprenader som förekommer i dag fortfarande är alltför styrda för att stimulera tekniskt nytänkande.
”Vad som krävs är entreprenader där huvuddelen av kraven anges i funktionstermer”.

Produktivitetskommittén som kom med sitt betänkande i början av sommaren förordar framför allt tre saker för att förbättra effektiviteten inom anläggningsbyggande så att offentliga beställare och framför allt Trafikverket blir en effektivare beställare och byggherre:

God framförhållning vad gäller planering och upphandling så att företagen kan utföra uppdragen på ett rationellt och kreativt sätt.

För det andra föreslår man att andelen totalentreprenader måste öka och för det tredje att anläggningsbyggande görs med mer industriella metoder och processer.
Trafikverket har också tydligt förklarat att andelen totalentreprenader i de största projekten är framtiden för verket. Samtidigt söker verket sin nya roll mer eller mindre trevande i olika situationer.

Det är tydligt i den pågående rättsliga prövningen av Trafikverkets upphandling av två parallella rampbroar på över 500 meter över järnvägsspåren i Tomteboda. Efter anbudsförfrågan fick verket in sex offerter på mellan 281,5 och 406 miljoner som de utvärderade.

Produktivitetskommittén konstaterar att av Trafikverkets investeringsentreprenader för projekt upp till 500 miljoner kronor så utförs 85 procent som utförandeentreprenader. Där svarar beställaren, Trafikverket, för projekteringen och entreprenören för utförandet.

Möjligtvis visar den pågående rättsliga prövningen att Trafikverket bara har kommit halvvägs i färden mot sin nya roll som beställare av totalentreprenader med funktionskrav.

Att det är nödvändiga satsningar är alla parter överens om, både inom alliansen som i oppositionspartierna, även om motiven skiftar något.

Men det mest spännande med höstens stora infrastrukturproposition är ändå inte det exakta antalet miljarder kronor som föreslås utan vad som blir resultatet av dessa kronor när de väl sätts i arbete. Hus måste byggas från grunden. Lika är det med infrastruktur.

Till att börja med har den stora statliga beställaren, Trafikverket, sedan ett par år försökt renovera förutsättningarna för sin roll som kompetent beställare, vilket knappast är en helt lätt uppgift. Trafikverket skapades som ett nytt statligt verk för att ta ett nödvändigt helhetsgrepp där föregångarna Vägverket och Banverket var  två separata konkurrenter om de årliga statliga anslagen.

Men förutsättningarna för Trafikverket att kunna förverkliga regeringens intentioner har ofta inte varit så mycket bättre än de tidigare två verkens. Framför allt beror detta på nackdelarna med själva anslagsekonomin. När riksdagen klubbat igenom de årliga anslagen och förutsättningarna för Trafikverkets arbetsår är klara och projekten kan dras i gång, är man redan ett kvartal inne på arbetsåret.

Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm har ofta klagat på hur denna del av den statliga budgetprocessen påverkar verkets beställarroll på ett negativt sätt.
Men nu har förutsättningarna för en effektivare  byggprocess inom infrastruktur förbättrats. Det handlar ju inte bara om att gödsla med skattebetalarnas miljarder, det gäller att få ut maximal effekt av dem också.

I mars i år kom en proposition om ett nytt planeringssystem liksom Trafikverkets kapacitetsutredning och den nationella planen för Sveriges transportsystem 2010-2021. Septemberpropositionen med sina miljardsatsningar har med andra ord förberetts under lång tid.

I början av sommaren kom också det viktiga betänkandet av Produktivitetskommittén (SOU 2012:39) som letts av Malin Löfsjögård (se intervjun sid 10) som haft som huvuduppdrag att analysera Trafikverkets roll och möjligheter att förbättra produktiviteten och innovationsgraden. Kommittén konstaterar att potentialen för förbättringar är mycket stor.

Men det kräver att Trafikverket stärker sin kompetens som upphandlare och sin roll som professionell byggherre. I förhållande till entreprenörerna rekommenderar Produktivitetskommittén framför allt tre saker – mycket bättre framförhållning när det gäller planering och upphandling så att företagen kan utföra uppdragen rationellt och kreativt; att andelen totalentreprenader ökar, vilket ökar möjligheterna för entreprenörerna att  utveckla högre effektivitet och innovation i sitt byggande; och för det tredje – vilket hänger samman med föregående – ett mer industriellt anläggningsbyggande.

Betänkandet är en tydlig och god genomlysning av Trafikverkets tillstånd i dag och potential i ett hyfsat nära perspektiv.  Verkets egen ambition är att frigöra tre miljarder till 2014 i investeringsvolym genom högre produktivitet med årliga produktivitetsförbättringar på 2–3 procent varje år.

Finansministern kan börja räkna med en effektivare användning av skattebetalarnas pengar.

Går dessutom ett  kommande förslag igenom att göra om AP-fondsystemet, med sina sammanlagt nära 900 miljarder kronor i förvaltning, och reglerna ändras så att en större andel än i dag får investeras i infrastruktur, skulle detta tillsammans med OPS-lösningar rusta den svenska trafikapparaten för en mycket lång tid framåt.

Svaret från framför allt arkitekthåll,  franskt såväl som svenskt, är att det är en mycket svår uppgift.

Anledningen till att det internationella samtalet hölls var att uppmärksamma att det nu har gått 50 år sedan författaren, motståndshjälten och president Charles de Gaulles kulturminister André Malrauxs lag instiftades.

Malraux är en legend i ett land som ser sig som en kulturbärande och ledande världsmakt fortfarande. Paris är jordens mittpunkt i alla bemärkelser och den lag som Malraux instiftade är den mäktiga kraft som ska hindra att innerstaden ska utsättas för ny bebyggelse.

Lagen har varit effektiv. De få stora projekt som trots allt har genomförts har blivit mäktiga utropstecken som poängterar hur gammal den övriga staden är. I princip är Paris ett enda stort arkitekturmuseum.

I ett lite häftigare ordbyte mellan svenske arkitekten och KTH-professorn Alexis Pontvik och hans franske motsvarighet från Paris, Jean- Francois Cabestan uttryckte Pontvik sin stora beundran för det franska modet att låta kontraster som Centre Pompidou och den berömda pyramiden i Louvren av Leoh Ming Pei återspeglas i den gamla staden.

– Bah, fnös Cabestan. Det var 40 år sen sist. Pyramiden i Louvren har hunnit fylla 20. Det krävdes två monumentdiggande presidenter, Pompidou och Mitterand för att rå på Malrauxlagen. Arkitektoniskt händer ingenting i Paris och dagens bästa franska arkitekter lär aldrig få chansen att visa hur de skulle kunna förnya staden.

För väldens främsta turistmål är Paris hållning perfekt. Men nackdelen är att staden numera har bland världens dyraste boende och har förvandlats till en plats för eliternas eliter.

Och trycket på staden att öppna sig för ännu mer inflyttning är stort. Men då är det periferin som gäller. La Défence kan man visserligen se från Champs Elysée men det är bara tack vare de enorma dimensionerna. Området är ett av Europas mest koncentrerade affärscentrum.

Området gör det möjligt för Paris att växa samtidigt som den gamla staden lämnas orörd.

Men avståndet är längre än man tror. Att la Défence är nära är en optisk villa. Fransmännen håller helt enkelt på att bygga sin moderna kommersiella huvudstad kring la Défence.

Det är en ny variant på tvillingstadsfenomenet som finns lite var stans både i Nordamerika och i Europa. Inflyttningsstäder som Paris och Stockholm är ju tvungna att bygga. Högst sannolikt måste det också bli ordentligt på höjden. På Arkitekturmuseet talade flera arkitekter om Le Corbusier. På 1920-talet ritade han en alternativ stadskarta för Paris som innebar att staden jämnades med marken och ersattes av ett rutmönster av skyskrapor. På 1930-talet besökte han Stockholm och hade samma radikala planer. Le Corbusier var på sin tid lika radikal som polisprefekten baron Haussmann som på 1860-talet faktiskt rev nästan hela Paris och byggde dagens stad.

Kanske har Paris trots allt svaret på den inledande frågan. Biträdande stadsbyggnadsarkitekten Arne Fredlund tittar i varje fall hellre på Paris än på London när det gäller urban utveckling.

I detta nummer av Byggindustrin skriver Centerns bostadspolitiske talesperson, riksdagsledamoten Ola Johansson att en samhällsbyggnadsvision ska förena stad och land. Han anser att det är ”Dags för en ny grön samhällsbyggnadsvision.” Den ska ta hänsyn till attraktionskraften i jordbruks- och skogslänen liksom till bruksorterna. Klyftan finns mellan småkommunerna som tappar befolkning och storstäder med växtvärk.

Det är en intressant debatt som kommer att få sin fortsättning så länge grundläggande behov i glesbygd, småstäder, bruksorter och storstädernas behov inte är i balans.

Under tiden som jakten på denna balanspunkt pågår finns det mycket visdom att finna i den just utkomna, nära 300 sidor långa boken ”Stadens triumf” av amerikanske nationalekonomen Eward Glaeser (SNS förlag).

Glaeser ser städerna som det absoluta villkoret för att världen ska klara utmaningarna från den snabba befolkningstillväxten de närmaste decennierna. Ett tungt vägande skäl är energi- och klimatproblemen. Koncentrerade städer har effektivare bostäder och människor kan åka kollektivt, promenera eller cykla till jobb och möten.

Den verkliga miljöboven är det enskilda boendet på landet eller i städernas förorter som förutsätter bil och långpendlande.

Glaesers bok är en lång exempelsamling på styrkor och svagheter i städer som New York, Detroit, Houston, Paris men också historiska storstäder. Städer är komplexa strukturer av byggnader och kommunikationer. Men viktigast av allt är dess invånare.

Utan stark attraktionskraft för inflyttare dör staden. Och då är det till och med destruktivt att som Detroit på 1980- och 90-talen försöka vända utvecklingen med nya grandiosa byggprojekt och futuristiska transportsystem  à la Disneyland i stället för att satsa på sina invånare, på utbildning och på att locka nya företag och entreprenörer till sig.

Att bygga städer är extremt komplext och långsiktigt, betonar Glaeser. Men i ett av bokens intressantaste avsnitt beskriver han ingående Paris framväxt under den närmast diktatoriske polisprefekten baron Haussmann på 1850- och 60-talen. Boulevarder anlades, hela det gamla Paris revs, moderna försörjningssystem för  färskvatten och avlopp byggdes under stadens gator  och de typiska femvånings Haussmannhusen byggdes på ett enhetligt sätt över hela staden. Glaeser är förundrad över hur det moderna Paris växer fram med förtätning  utan att skymma de historiska strukturerna men också kritisk när äldre bebyggelse bromsar nödvändig förnyelse. Paris innerstad får knappast röras längre vilket ger staden problem. Trots ställningen som världens främsta turistmål.
Arkitekten och arkitekthistorikern Rasmus Waern har skrivit det svenska förordet.

Han sammanfattar Edward Glaesers  mission som talesman för staden med två ord: närhetens magi.

Tidningen Byggindustrin har talat med ledamöterna i BI:s valberedning som är rörande eniga om att det är på gång. Något eller några få år till bara.

De flesta understryker också det självklara, att en styrelseplats får man därför att man ska tillföra verksamheten kompetens. Är det en kompetens att vara kvinna?

För några år sen hade nog alla svarat ja – om det handlar om styrelser i verksamheter med speciell inriktning på kvinnor. I dag är bilden mer nyanserad. Kvinnor har andra erfarenheter. Från uppväxt, från familjelivet, från sina utbildningar och i sina yrkeskarriärer. Bara denna perspektivbreddning borde väga tungt också för verksamheter som inte har ett tydligt könsmönster.

Vi har haft kvinnlig rösträtt sedan 1920-talet, vilket i praktiken innebar starten för demokrati i det här landet. Att kvinnor klivit fram på ledande poster i politiken är numera vardagsmat. Diskussioner om att de får sina poster i kraft av sitt kön har i stort sett klingat av och i dag inser de flesta att det är den sammanvägda kompetensen som fällt utslaget.

Men just det privata näringslivet och styrelseposter fortsätter att vara en trång sektor för kvinnor.

Enligt Rune Brandinger, 80 år, Sveriges meste styrelseproffs och fortfarande mycket aktiv, inte minst som föreläsare, författare och utbildare i styrelsearbete, är det en självklarhet att kvinnor behövs i styrelsearbetet.

Han är inte ens främmande för en tidsbegränsad kvotering. I en intervju för några år sedan sade han:

”Inför en tidsbegränsad kvotering på till exempel fem år. Därefter utbryter den stora häpnaden – det blev inget A- och B-lag i styrelserna. De kompetenta kvinnorna fanns! Då behövs inte lagen längre.”

När tidningen besökte Rune Brandinger i veckan i hans hem i Sigtuna, berättade han om sin syn på hur en väl fungerande styrelse bör utformas.

Det är styrelsens uppgift att tänka strategiskt, att ange färdriktningen, betonar han gång på gång. Att vårda traditionerna får andra sköta. Styrelsens uppgift är att tolka framtidsfrågorna och analysera det aktuella läget till stöd för den operativa ledningen.

Och just mångfaldsfrågorna är en sådan framtidsfråga, menar Rune Brandinger. Styrelsen måste vara rustad att tänka i de banorna.

Rune Brandinger har operativ erfarenhet som koncernchef, bland annat ledde han den medlemsägda skogsjätten Södra under sju år. Därutöver har han arbetat i ett 50-tal styrelser, ofta som ordförande och i ett flertal fall i börsbolag. Inte minst hans författarskap i ämnet och föreläsningar har fått honom att ta ställning till hur styrelser ska komponeras för att bli maximalt effektiva.

”Styrelser ska vara små, max sju personer, och företräda olika kompetenser. En kamrertyp liksom motsatsen, fritänkaren. Ordförandens roll är att få ytterligheterna att trivas ihop och uppskatta varandras insatser. Det räcker att ordförande har vd- eller koncernchefserfarenhet. Den behövs för att matcha vd:n i företaget. Övriga ledamöter ska företräda andra unika kompetenser.”

”Det är som att komponera ett fotbollslag”, menar Rune Brandinger.

Företagslansering Sverige drog in omkring 23 miljoner kronor under det dryga år det var verksamt och hade som mest ett 60-tal säljare anställda. Offren, att döma av de 21 målsägarna i pilotmålet, är påfallande ofta verksamma i byggsektorn: byggföretag, vvs, plåt eller maskinentreprenad. Även en arkitekt finns på listan. Genomgående har företagen som utsätts få anställda och sköter stor del av pappersarbetet när byggjobben är avklarade.

Gemensamt har de också att de är rädda om sin kreditvärdighet. Hot om inkasso och domstolar är ett dråpslag, även när före-
tagarna vet med sig att de har rätt.

Det är synnerligen tydligt för en av målsägarna som hade tänkt vägra betala men blev avrådd av sin revisor.

Domen är samtidigt en svidande kritik mot åklagaren, kammaråklagare Tord Josefsson, som enbart byggt sitt åtal kring brottsrubriceringarna bedrägeri och försök till bedrägeri.

I domen formuleras det tydligt:
”Tingsrättens prövning begränsas av den av åklagaren framställda gärningsbeskrivningen. Huruvida det i kontakterna från Företagslansering AB respektive målsägande begåtts andra brott än de som omfattas av gärningsbeskrivningen kommer tingsrätten således inte att ta ställning till.”

Den linjen resulterade i att åklagaren fick fällande domar för bedrägeri mot huvudmännen för deras agerande mot 11 av de 21 målsägarna. I tio fall var det inget bedrägeri eftersom målsägarna inte hade lurats av metoderna. De hade i stället betalat därför att de kände sig hotade, men den brottsrubriceringen fanns inte med i åtalet.

I ett fall av de 21 handlade det om att den aggressive telefonsäljaren hotade med våldtäkt av målsägarens familj. Men i de flesta fall gällde de snabbt uttalade och mycket tydliga hoten att de skulle drabbas av inkasso och domstol. För de flesta småföretagare är det liktydigt med stopp för nödvändiga krediter och i förlängningen ruin.

Bedrägeri, grovt bedrägeri och utpressning ligger alla i inledningen till samma kapitel i brottsbalken. En stunds reflektion kring Företagslanserings affärsmodell borde ge insikten att ena halvan byggde på bedrägeri. När det inte hjälpte så följde man upp med utpressning som ett stenhårt andraslag.

Straffsatserna för både det grova bedrägeri som gav 11 av 21 målsägare rätt och utpressning som sannolikt hade gett också övriga tio målsägare rätt, är i samma skala. Grovt bedrägeri ger fängelse i sex månader till sex år. Grov utpressning ger lägst ett år och maximalt sex.

I målet fälldes en gärningsman född 1989 och fick 1,5 års fängelse. Två åtalade friades, bland andra den registrerade bolagstecknaren (där hade en av nämndemännen av avvikande uppfattning). Med utpressning i gärningsbeskrivningen som komplement till bedrägeriet hade de förmodligen inte frikänts lika lätt.

Trots denna blunder är målet en framgång och visar att polis och domstol nu vågar ta sig an denna typ av mål.

Men det som dagligen sysselsatt hans tankar under de två åren som förflutit sedan tidningen Dagens Samhälle avslöjade att Solnas högste tjänsteman, stadsdirektören Sune Reinhold, via ett nyregistrerat eget konsultbolag hade fått över 900 000 kronor av det partsgemensamma projektbolaget, var hur mutanklagelserna svärtade både hans eget namn – och oundvikligen Peabs.
Byggbolaget har en lång rad år varit framgångsrikt i sina projekt åt kommuner och andra stora offentliga beställare.

Skulle man nu misstänka att bolaget i sina kontakter med offentliga beställare låg farligt nära gränsen för det otillåtna med själva affärsmodellen? Bröderna Paulsson har under decennierna byggt upp ett nätverk av personkontakter inom den offentliga ekonomin, inom fackföreningsvärlden och privata näringslivet, ett nätverk med unik bredd och djup.

För Erik Paulsson var det inte så mycket granskningen han fruktade som att få sina avsikter, sitt uppsåt, ifrågasatt. 

Solna tingsrätt gör en grundlig genomgång av affärerna kring nationalarenan och har avfattat en välskriven, detaljerad och enhällig dom. Det förvånade många att förre stadsdirektören Sune Reinhold kunde fällas för ett grovt mutbrott samtidigt som brottets andra sida, bestickning, helt avskrevs i och med att samtliga fem åtalade friades.

I domen framstår det dock som helt logiskt. Det som är själva kärnan i domstolens granskning – betalningarna till stadsdirektörens konsultföretag – var till stor del dessutom inte mutor utan laglig ersättning, precis som Erik Paulsson hela tiden hävdat. De var ersättning för arbetsprestationer som Sune Reinhold inte hade till uppgift i rollen som stadsdirektör.

Domstolen analyserar läget som uppstod efter kommunalrådet Anders Gustâvs plötsliga död. Han hade varit den drivande kraften bakom planerna på Arenaprojektet. Reinhold var sannolikt den enda naturliga ersättaren, finner domstolen, inte minst i kontakterna med Svenska fotbollsförbundet, en av fem delägare i Råstabolaget.

Det som fällde Reinhold var att han också skickade en faktura till Råstabolaget för arbete som domstolen ansåg det var hans arbetsuppgift som stadsdirektör att utföra.

Räkningen på 375 000 kronor gällde bland annat aktieägaravtalen som Reinhold förhandlade fram under 2007. Detta ingick i hans arbetsuppgifter som stadsdirektör och inte i hans konsultverksamhet. Domstolen anser att han måste ha förstått det.

I och med detta hade han fått betalt två gånger för samma jobb, enligt domstolen som bedömer brottet som grovt.

Reinholds konsultavtal och utbetalningarna av 531 000 kronor var däremot helt lagliga, anser domstolen. Brottet, den betalda fakturan på 375 000 kronor,  hade enbart en gärningsman.

Förhoppningsvis kommer många att läsa domen för framtida vägledning. Inte minst för att hålla tillräckligt stora säkerhetsmarginaler i gränsdragningen mellan offentligt och privat.

Som tidigare ordförande för IF Metall vet han mer än de flesta hur sårbara exportföretagen är för arbetsmarknadskonflikter, oavsett vilket land de inträffar i. Mellan förhandlingsperioderna – som sedan 1997 genomförs med tröga ventiler i flera led – ska det vara lugnt så att man kan koncentrera sig på affärerna och utvecklingsfrågorna för företagen och IF Metalls medlemmar.

Byggnads, kan man enkelt konstatera, har inte den traditionen eller det tänket. Men det betyder inte att de inte långsiktigt skulle gynnas om de hade det.
Så vad är det egentligen som pågår denna vår?

Det finns flera tänkbara förklaringar som var och en är fullt tänkbar, enskilt eller samverkande med andra. Jag tänker räkna upp de troligaste.

▪ Byggnads fick sina medlemmar att tro att man kunde strunta i exportindustrins så kallade märke. I år var 2,6 procents löneökningar det som maximalt bedömdes kunna genomföras utan försämrad konkurrensförmåga på exportmarknaderna. När man sedan träffade avtal på den nivån och blåste av den varslade strejken, kom man i otakt med många medlemmar som med Byggnads retorik faktiskt var stridsberedda. Av mullret blev det en stilla fjärt, ursäkta uttrycket.

▪ Bygg är fortfarande ett hantverk. Får Byggnads bestämma kommer det alltid att vara så. Förbundet är skeptiskt till den snabba teknikutvecklingen som har inletts och som är en mäktig förändringsagent. Därför visar man gärna upp att man fortfarande har en avgörande makt över hela byggprocessen. I det här fallet visserligen en destruktiv makt men ändå Makt med stort M. Det är ett riskabelt spel när den ökande industrialiseringen med hjälp av bim (byggnadsinformationsmodellering), lean, partnering och annat ritar om de flesta byggprocesser. Dessa förändringar riskerar att marginalisera det bråkande och obstruerande förbundet och dess mer militanta medlemmar.

▪ Byggnads har i juni sin extrakongress och har för första gången mer än en kandidat till ordförandeposten. Vårens alla varsel kan mycket väl vara en orkestrerad intern valrörelse inför ordförandevalet.

▪ Sjunkande medlemssiffror och försämrad ekonomi för förbundet. Att vara högljudd och se till att hela havet stormar kan vara en strategi för att göra sig behövlig för medlemmarna. Med många konflikter runt omkring i landet och på olika arbetsplatser blir facket någon att hålla i handen i en orolig tid. Strategin skulle i så fall gå ut på att göra den enskilde medlemmen till en medberoende.

Vilken förklaring är troligast? Själv tror jag att samtliga av dessa strategier sätter sina spår i dagens Byggnads.

Så, defintionmsmässigt, den myndighet som övervakar själva affärssystemet när det privata näringslivet gör affärer med det offentliga, skattefinansierade och dess effektivitet, ligger i allas intresse.

Det som pågår i dag är en rejäl uppstramning av konkurrensreglerna i hela näringslivet. Fortfarande för trettiotalet år sedan fanns det en öppning för särbehandling och särfall som i dag hade varit helt omöjliga.

Ett exempel: I slutet av 1970-talet fick juridikstuderande som läste skatterätt lära sig att mutor i vissa fall var avdragsgilla för svenska företag.

Det handlade om en svensk lastbilstillverkare som ville dra av sina mutor i Irak. Det fick de, vilket noterades av storögda blivande jurister.

Men 2012 är annorlunda.

Export-import är inte bara en angelägenhet för storföretagen, globaliseringen griper in i varje människas vardag på tusen olika sätt.

Det vi producerar i form av varor och tjänster betalar för svenskdesignade kläder från Bangladesh, hobbyverktyg eller utemöbler från Kina, bilar och livsmedel från samtliga världsdelar. Liksom för den senaste Iphonen, utvecklad i Kalifornien och tillverkad för någon hundralapp i Kina.

Skillnaden mellan 1970-talets värld och 2012 är på detta sätt enorm också när det gäller etik och moral. De svenska myndigheterna och domstolarna kan ju knappast tillämpa en uppsättning regler och normer för uppförandet inom landets geografiska gränser och en annan för uppförandet utanför.

Ska Sverige fortsätta att vara ett av de minst mutade, okorrumperade länderna i världen, ska vi självfallet ha samma måttstock för alla affärer och överallt. Det är det som ämnet etik handlar om när det rör affärer. Offerter ska bedömas efter sina förtjänster. Inget annat.

Detta tvingar företagen ständiga förbättringar om de vill vara konkurrenskraftiga och överleva på marknaden.

Konkurrensverket har sedan mitten av 1980-talet fått allt skarpare uppdrag och det ska näringslivet vara tacksamt för. För i längden blir alla starkare av detta.

För just byggsektorn är detta särskilt viktigt. Totalt sett står bygg för omkring nio procent av BNP och en stor del av omsättningen gäller arbeten åt offentliga sektorn, framför allt byggandet av infrastruktur, skolor, sjukhus och annat offentligägt.

För 30 år sedan var det närmast en självklarhet att sådant skulle byggas av svenska företag. Så är det inte längre. Det räcker att passera pågående arbeten på Norra länken eller Citybanan för att notera globaliseringens intåg.

Bara den som aldrig fuskar kommer att arbeta med sin konkurrensförmåga på djupet. Hög etik är hårdvaluta för framtidens byggföretag. Och faktiskt – så har det alltid varit för de bästa.

De två tidigare industriella sprången, 1700-talets fabriksspinnerier, det sena 1800-talets järnvägar och 1900-talets bilindustri med Henry Fords löpande band ställde sina samhällen på högkant.

Varje gång ett tekniksprång av detta slag har inträffat, så har det förändrat samhällen i grunden.

Kombinationen av frihandel och tekniksprång var de två huvudingredienser som behövdes för att få det fattiga Sverige att mellan 1870 och 1970 bli ett av de rikaste länderna i världen. När Sverige väl hade inlett sin industrialisering kom utvecklingen snabbt. Redan på 1910-talet reste ingenjörer runt i Mexiko och många andra platser i världen för LM Ericssons räkning.

Reste gjorde också en ung ingenjör, Ivar Kreuger, som något drygt decennium in på 1900-talet skulle bygga moderna hus i stor skala i Stockholm med ny teknik hämtad från USA. Med ökande byggvinster som grund gav sig bolaget Kreuger & Toll in i en rad branscher och skapade finansmarknader i efterkrigseuropas huvudstäder i utbyte mot tändsticksmonopol.

Exemplet Kreuger visar vad som sker när en entreprenör i den större skalan ser nya möjligheter före någon annan under ett tekniksprång. Fallet blev stort för finansmannen Kreuger. Men hans många företag bestod och utvecklades med andra ägare.

Economist skriver i sitt 18 sidor långa tema om den tredje industriella revolutionen inte specifikt om byggsektorn. Ändå är det en av de sektorer som kanske får se mest utveckling procentuellt sett eftersom så mycket produktion drivs hantverksmässigt både i konstruktion och produktion.

Economist har i stället bilindustrin som exempel. Ford uppfann massmarknaden för bilar med löpande bandet som metod. För efterföljande tillverkare var därmed kostnaderna att ta sig in på marknaden avskräckande höga. Stora fabriker måste byggas och många bilar säljas för att nå lönsamhet.

I den digitaliserade tredje industrirevolutionen behöver framtidens Henry Ford bara ”en laptop och sin passion att uppfinna”. Produktion kommer inte att utlokaliseras till stora fabriker i låglöneländer utan ske småskaligt och nära kunderna.

Byggsektorn har fått en första försmak på nya möjligheter med genombrottet av bim, leanprocesser och olika samverkansformer.

Kombinera det med nanoteknik, kolfiber, plastmaterial och cellulosacellens många användningsområden och motsvarande forskarfokus på mikrokosmos i traditionella, tidlösa material som betong, metaller, trä och glas, så kommer framtidens byggföretag att kunna kombinera fördelen med kundnära produktion med den tredje industriella revolutionens möjligheter.

Men framför allt är de återkommande varslen ett rent sabotage mot själva grunden i nya byggavtalet – att avtalet ska vara den konstruktiva, långsiktiga kraft som ska göra det lättare för byggare med svenska kollektivavtal att konkurrera med byggare med andra länders kollektivavtal och egna arbetslag.

Det spelar i dessa fall mindre roll om konflikterna utlöses eller inte. Själva osäkerheten som de lagda varslen skapar är skadligt nog. Byggnads har som en följd av att man sedan 2007 fått drastiskt minskade intäkter (förlorade granskningsarvoden, sjunkande medlemstal med mera) omorganiserats. Med färre ombudsmän tvingas man välja sina strider noggrannare. Det har fått till följd att man i större utsträckning än tidigare koncentrerar sig på att punktbevaka de svenska storbolagen.

Små och medelstora byggare liksom den växande gruppen utländska aktörer låter man av resursskäl vara.

Effekten av detta blir att de starkaste svenska byggbolagen får direkta nackdelar av att ha Byggnads som motpart samtidigt som i stort sett alla andra byggare slipper undan Byggnads punktmarkering.

Med tillkomsten av nya Byggavtalet 2010 ökade förhoppningen om bättre relationer mellan parterna och starten på en utveckling där byggsektorn skulle närma sig ett förhållningssätt liknande det som sedan årtionden präglar den svenska exportindustrins.

IF Metall har, inte minst under sin förre ordförande Stefan Löfvén, haft den egna industrins förutsättningar för konkurrenskraftig produktion i Sverige som övergripande ledstjärna.

Gör tankeexperimentet att IF Metall i stället för att ta initiativet till industriavtalet 1997 hade valt Byggnads förhandlingsstrategi. Hade våra stora framgångsrika export- och teknikföretag som Volvo, Scania, Ericson och många andra varit så stora som arbetsgivare som de är i dag?

För IF Metall är det en självklarhet att ifråga om vad som är grunden för svensk konkurrenskraft – och i förlängningen svenska tillverkningsjobb – att man står på samma sida som arbetsgivarna.

Målet för bägge parterna är att åstadkomma en utveckling liknande den som är ryggraden i den framgångsrika tyska industrin. Decennier av teknikutveckling och långsiktiga satsningar har gjort landet till världsledande exportnation.

Arbetslösheten är lägst i Europa trots löner långt över konkurrentländernas. Av både kvalitets- och ekonomiska skäl skäl har det tyska verkstadsföretagen avstått från att flytta produktion till låglöneländer. I stället präglas industrinationen Tyskland av de starka och nära banden mellan sina storföretag och nätverk av starkt specialiserade små och medelstora företag. Som påfallande ofta är familjeägda.

För svenska IF Metall har det varit ett vinnarkoncept att ta rygg på den tyska modellen med industriavtalet.

Nya byggavtalet har en ansats i samma riktning. Byggnads konfliktsökande varselstrategier visar att mycket återstår.

Frankrike är här ett föregångsland. När det gäller infrastruktur som motorvägar och liknande offentliga byggverksamheter har landet en lång historia av denna typ av projekt.

Det franska byggbolaget Vinci brukar listas, lite beroende på hur och vad man mäter, som ett av världens absolut största byggföretag.

Ett par europeiska lågkonjunkturår som 2009–10 innebar endast marginellt minskad omsättning för bolaget som har mellan 30 och 40 procent av sina intäkter från att driva redan färdigställda OPS-projekt – framför allt i Frankrike. Svenska bilister på snabbfärd ner mot Spanien är väl förtrogna med betalsystemen på motorvägarna.

I detta nummer refererar vi till vad vår franska systertidning och samarbetspartner Le Moniteur skriver om i veckan (Byggindustrin sidan 32). I Loire ska ett OPS-projekt på 13 månader skapa nya universitetsbyggnader som ska tas i drift redan nästa år. Byggstart i sommar.

En särskild analysgrupp har skapats för att följa detta projekt och andra som kan komma efter, för att åstadkomma ett vederhäftigt beslutsunderlag inför framtida investeringar.

Hos beställaren, en offentlig byggherre, räknar man efter en grundlig förstudie med att kunna sänka produktionskostnaderna med mellan 15 och 25 procent.

Utöver detta kan driftskostnaderna inklusive hyra bedömas och budgeteras för kommande 20 år. Le Moniteur ser detta som ett genombrott för OPS (i Frankrike kallat PPP) inom detta område.

I Sverige pågår sedan över ett år det praktiska genomförandet av vårt stora pionjärprojekt inom OPS i form av Nya Karolinska, NKS (Byggindustrin sidan 4 och sidan 16). Så sent som 2 april landade Skanska ett nytt OPS-projekt, ett skolbygge i Essex i Storbritannien, till ett värde av 275 miljoner kronor.

När NKS-upphandlingen avslutades våren 2010 blossade en intensiv debatt upp med politiska bitoner. Kärnan i kritiken var inte principerna kring OPS i sig. Många såg ändå fördelarna med att genomföra en jätteinvestering i ny forskningsintensiv sjukvård (se gärna web-tv-inslaget på vår hemsida) utan kom att handla om vem som kan låna upp stora pengar billigast. Offentliga låntagare eller privata.

Den aspekten skulle framtida OPS-projekt kunna klara av genom att stat, kommuner eller landsting backade upp lånedelen med ett system av garantier.
Däremot kom alltför lite av debatten att handla om OPS stora fördelar: Projekt kan tidigareläggas, byggarna får en morot att hålla tidtabellen och att bygga rätt kvalitet redan från början eftersom de själva ska tjäna pengar på driften de följande decennierna. Framför allt kan byggherren överblicka sina kostnader ner på en enskild krona.

Och visst ska vi undvika att göra om misstag. Vi ska lära oss av dem i stället. I dag har vi en situation med en kraftigt växande befolkning, en koncentration till storstäderna och ett år för år växande underskott på bostäder.

Bara detta bäddar för ett nytt miljonprogram.

Det miljonprogrammet stod för var en samlad politisk vilja att modernisera Sverige på 1960-talet. Människor var trångbodda, landets ekonomi var stark, exportföretagen hade rekordår och staten förfogade över – men ägde inte – de enorma summor som ett nytt pensionssystem sedan några år drog in till statskassan. Det fanns alltså en unik kombination av finansiering och behov. Kunde man få dessa två att mötas kunde det hända stora saker.

Och det var precis vad som hände. Riksdagen tog beslut om att bygga en miljon nya bostäder under loppet av tio år, hundra tusen per år. En stor andel blev privatfinansierade egna hem, nya områden med småhus i städernas utkanter. Men majoriteten blev det vi identifierar med själva programmet – stora områden med kommunalt ägda hyresrätter över i stort sett hela landet.

Nu är behoven av nya bostäder förmodligen mer akut än någonsin tidigare. Samtidigt som 1960-talets metoder att investera och subventionera inte längre är möjliga på samma sätt.

I det här numret av Byggindustrin hittar vi i stället två förslag som på ett konstruktivt sätt tar sig an frågan från två olika håll. På nyhetsplats intervjuar vi den privata fastighetsägaren Gunnar Tåhlin i Luleå som föreslår införandet av en sexprocentig moms på boendet som en lösning.

Om hyresrätterna kommer in i momssystemet, att ingående moms får dras av mot utgående moms och inte längre stannar i investerarnas kalkyler som en kostnad, vilket är situationen i dag, så hyfsas kalkylen radikalt och gör byggandet av nya hyresrätter med privat finansiering möjlig och lockande.

Det andra förslaget kommer från MKB:s vd Sonny Modig, regeringen Göran Perssons byggkostnadssamordnare och ordförande i Byggkostnadsforum. Från sin utgångspunkt i det kommunala fastighetsbeståndet i Malmö ser han betydelsen av flyttkedjor för att kunna bereda möjligheter för svaga grupper på bostadsmarknaden som unga och nyanlända invandrare att komma över billigare äldre bostäder.

På opinionsplats i Byggindustrin redovisar vi hans förslag om friare hyressättning som ett sätt att sätta fart på flyttkedjor i större omfattning.

Det vi behöver nu är många nya goda idéer för att åstadkomma samma sak som man på 1960-talet kunde dirigera fram genom ett större politiskt beslut i riksdagen.
Alla erkänner att behovet av nya bostäder börjar växa till orimliga proportioner. Vi måste lösa behoven med bibehållen god ekonomi både i de producerande företagen och för samhället och samtidigt undvika att skapa en bostadsbubbla. Det är inte omöjligt.

Detta ger stora möjligheter till ekonomisk tillväxt – under förutsättning att vi griper oss an utmaningarna som följer av befolkningstillväxten som framför allt koncentreras till våra storstadsområden.

I debatten om bostadsbrist finns det en stark underton att det är byggföretagens fel att det byggs för lite. Det finns många byggrätter som skulle kunna utnyttjas bättre om bara byggföretagen ville, heter det emellanåt.

Så enkelt är det inte. Byggsektorn är visserligen en marknad men byggsektorn måste fortsatt drivas med normala vinstmarginaler oavsett hur mycket byggbar mark man har i attraktiva lägen.

Att bygga bostäder av sociala, samhälleliga motiv är visserligen en uppgift för samhällsbyggnadssektorn men med betoning på samhällets ansvar.

Samhället som sådant har ett stort behov av 100 000-tals nya bostäder mot bakgrund av tidigare försummelser men i lika hög grad av att aktörerna som är verksamma i sektorn faktiskt är lönsamma så att de kan vara trygga arbetsgivare för sina medarbetare.

Det handlar om att två ekosystem – samhällets och företagens – måste kunna samsas och underlätta för varandra för att det ska kunna resultera i det som så högtidligt benämns samhällsbyggnadssektorn.

Ska vi därför kunna bygga i kapp tidigare års faktiska underskott och samtidigt fylla en rimlig nybyggnadskvot av bostäder måste initiativet vara just samhällets.
Hur ska det gå till? Varför inte börja på samma plats som förra gången – i riksdagen. Finns den politiska viljan samlad så går det att komma vidare med alla dellösningar som behövs. Det behövs många dellösningar eftersom problemen har många dimensioner.

Det handlar självklart om statens roll i förhållande till mer eller mindre självstyrande kommuner, det handlar om den infrastruktur som är nödvändig och där staten har sitt huvudansvar.

Men det är också en stor möjlighet att gripa sig an uppgifter långt utöver bristen på bostäder. Med ett nytt miljonprogram, kanske på 20 års sikt denna gång, skulle byggsektorns roll som motor i ekonomin få helt nya muskler som jobbskapare med återverkningar i de flesta branscher och för den offentliga sektorn.

En nationell politisk satsning på att lösa bostadsbehoven, skulle bli en mycket verksam metod att öppna arbetsmarknaden med nya jobb för de grupper som har svårt att etablera sig där. Varje nytt byggprojekt medför en mångfald nya servicejobb.

1960-talets finansminister Gunnar Sträng visste detta och använde dåtidens samhällssträngar att spela på. 2012 ser strängarna delvis annorlunda ut. Få tror att tillväxten inom detta område kan regleras eller subventioneras fram.

Men rikspolitikerna kan inte abdikera från sitt ansvar av detta skäl. Det finns självklart lösningar på detta politiska dilemma. Nu är det hög tid, övertid, att hitta lösningen.

Men få kan bestrida att det i ett slag ökade boendestandarden för ett flertal. Mer yta, högre kvalitet, närhet till naturen. I långa stycken har de nya stadsdelarna blivit ett förverkligande av tidiga idéer från visionärer som Bauhausgruppen eller le Corbusier.

Estetiskt rent formspråk. Enahanda visserligen – en god idé håller inte för att gå igenom kopieringsapparaten hur många gånger som helt. Men första skissen var helt okej med 1960-talsmått mätt.

Pengar fanns det också till byggandet. Några år tidigare hade Sverige genomfört en mycket omvälvande pensionsreform, ATP, och plötsligt badade landet i AP-fondernas snabba tillväxt. Pengarna måste ju också placeras på ett säkert sätt. Varför inte fastigheter som genom åren varit säkrare än guld?

Tittar vi på den rent mänskliga sidan inför 1960-talets riksdagsbeslut, är det lätt att se likheterna med dagens situation. Under krigsåren föddes en rekordgeneration som genom sin blotta numerär har återkommit gång på gång och ställt till det för alla samhällsplanerare på statlig och kommunal nivå, vare sig det gällt boende, jobb eller utbildning.

Miljonprogrammet blev på så sätt en lösning. Landet behövde moderniseras. Byggsektorn har alltid varit en mäktig tillväxtmotor som skapar massor av jobb som en avsedd bieffekt till själva byggandet.

På så sätt blev programmet själva krönet på en era av rekordtillväxt. Att den utvecklingen bröts i mitten av 1970-talet berodde på en lång rad samverkande faktorer. Men avslutningen på det mäktiga bostadsbyggandet inverkade.

När det gällde boendesituationen var de positiva sidorna mycket verksamma. 1940-talets babyboomare kunde flytta hemifrån och hitta bostäder. De nya husen drog i gång en omfattande flyttkarusell. Från gamla, trånga stenhus till nya rymliga. Det gick att hitta billigt boende på rivningskontrakt för den tidens nyinträdda på bostadsmarknaden.

Kontrasten mot dagens situation är närmast skriande. Under en lång räcka år har antalet bostäder som byggts legat på ungefär hälften av det troliga behovet.
Är det byggföretagens fel? Knappast. Deras främsta plikt är att vara välskötta, vinstdrivna och goda arbetsgivare. Detsamma kan sägas om bostadsföretagen, allmännyttans såväl som de privata.

Ansvaret kan bara ligga på en nivå: politiken på riksplanet. Det gällde på 1960-talet och det gäller även i dag.

På kommunal nivå pågår det ambitiösa satsningar i storstadsregionerna, tillväxtregionerna. Stockholm har aviserat byggandet av 100 000 bostäder fram till 2030. Men Stockholm är en region med många kommuner med mycket motstridiga intressen. Att samordna behoven och tillväxten är en statlig uppgift. Och lösningen ligger närmare än man tror. Om bara det politiska modet existerar.

Vi behöver ett nytt miljonprogram. Att vi misslyckades får inte stoppa oss från att göra det igen. Men rätt. Låt stenstaden växa på ett begåvat sätt. Våga bygga högt och varierat. Var rädd om marken. Bygg lika mycket för näringslivet och jobben som för boendet. På samma plats. Bygg kring goda kommunikationer och trafiklösningar för nästa sekel.

Har vi råd? Vi har inte råd att inte försöka!